Abborre på fluga, Flugfiske i Norden

Abborre på fluga

För mig är flugfisket efter abborre inte något substitut för riktigt "flugfiske. Idag fiskar jag hellre i ett naturvatten med "vild" abborre än i ett put and take vatten med sönderodlad och fenskadad regnbåge. Abborrfisket är dessutom okomplicerat och prestigelöst och skänker en mycket ursprunglig flugfiskeglädje. Där till finner vi abborren nära nog överallt och den är mycket tolerant vad gäller vattentemperaturen, vilket gör den aktiv då sommarvärmen får öring och regnbåge att stå och tjura nere vid botten

Text: Erik Berggren
Teckningar: Gunnar Johnson

Det årliga semesterbesöket i föräldrahemmet med en veckas vistelse i familjens sommarstuga ger anledning till dagsutflykter i välkända bär- och svampmarker och till bad och fiske i barndomssjön. Nu har jag med mina egna småknattar. Dagtid metar vi från badbryggan och jag känner igen barnens förväntansfulla glädje då vi letar mask i kökslandet och sedan sitter på bryggkanten och väntar på att flötet ska dyka ner under vattenytan. Sitter vi riktigt stilla, så kan vi se abborrarna smaka på masken och hur någon oförsiktig fisk inte kan låta bli att suga i sig godsaken...

Men frampå eftermiddagen får jag lite tid för mig själv då frun och ungarna kilar över för att titta på grannens nyfödda kattungar. Nu kan jag ro ut med båten och lägga några kast med flugspöt. Det finns ingen öring i sjön, men väl både gädda och abborre, och det är de senare jag tänker fresta med mina flugor.

Det var faktiskt i den här sjön mitt flugfiske en gång började. Sexton år gammal fick jag mitt första flugspö, ett ABU Lapplandia med en tillhörande tysk DAM-rulle och en fluglina, som alltid låg som en spiral på vattnet hur jag än försökte sträcka den för att få den rak.

Abborren var min första flugfisk och jag blev till slut riktigt skicklig i att fånga den. Oftast på en liten svart nymf eller en liten ABU-streamern med silverfärgade kulögon. Ibland fiskade jag tillsammans med grannpojken Olle. Vi klippte av min dubbeltaperade fluglina på mitten och använde halva linan var.

Olle kastade med ett metspö av bambu, som vi hade försett med öglor och en metrulle. Det var kanske inte den mest ultimata utrustningen, men efter några dagar lärde han sig att kasta riktigt bra och det var ju heller aldrig fråga om några längre kast.

Tillsammans kom vi underfund om att abborren var en synnerligen "avundsjuk" fisk som lätt gick att provocera till hugg, vilket vi utnyttjade för att öka våra fångster. Då någon av oss fick hugg tog vi inte omedelbart in fisken. Istället kastade den andre i närheten av den först krokade abborren, som stretade fram och tillbaka, allt medan resten av kamraterna i stimmet skyndade till för att inte komma sist till huggfesten. Abborrarna hetsade helt enkelt varandra.

Men nu är jag ensam i båten. En orolig drillsnäppa slår sig ner på strandstenarna för att ögonblicket senare fortsätta till grannens brygga och sedan flyga vidare längs stranden. Ute på sjön skränar ett gäng skrattmåsar och i en vassrugge skrämmer jag upp en häger.

Jag känner sjön utan och innan, vet var abborrarna har sina grynnor. Medan årorna vilar och båten sakta glider fram över det sommarblanka vattnet, sätter jag samman mitt spö och drar linan genom ringarna. Än en gång erinrar jag mig mitt första Lapplandia-spö och välsignar i tankarna utvecklingen på redskapssidan. En liten mörk nymf sitter kvar på västens lammullsskinn sedan ett tidigare regnbågsfiske.

Den får bli eftermiddagens första fluga. Det är en ganska liten nymf, bunden på våtflugekrok nummer 12 och förtyngd med koppartråd. Jag drar tafsen genom vattnet längs båtsidan och konstaterar att flugan sjunker som den ska. Sedan lägger jag spöt mellan benen och med toppen över aktertoften, greppar årorna och ror sakta bort mot närmaste grynna...

Det är en underbar dag. Sjön ligger blank och sommarhögtrycken har givit badtemperatur sedan veckor tillbaka. I öringån kvillrar endast en sinande vattenström mellan stenarna och traktens regnbågsvatten är alltför varma för att fisken ska kunna vara aktiv. Alltså återstår abborren, som trivs vid högre vattentemperatur och som därför fortfarande kan erbjuda ett trevligt flugfiske.

Jag är också tacksam att jag inte längre upplever abborrfisket som ett substitut för "riktigt" flugfiske. Så kände jag kanske för några år sedan, men idag fiskar jag nästan hellre i ett naturvatten med "vild" abborre än i ett put and take vatten med inplanterad regnbåge. Det är en känsla som så sakteliga vuxit sig allt starkare och som gör att antalet flugfiskevatten plötsligt blivit nära nog obegränsat. Dessutom är abborrfisket på något sätt prestigelöst, i motsats till fisket i många regnbågstjärnar, vilka på senare år samlat allt fler flugfiskare med helt andra ambitioner i sitt fiske än de jag vuxit upp med.

Som utbytesstudent fiskade jag ett år i USA och lärde mig då att uppskatta de amerikanska flugfiskarnas okomplicerade inställning till sin sport. Ena dagen fiskade man regnbåge eller steelhead, nästa dag kastade man med samma glädje efter bass eller crappie. De senare var mindre fiskar, och fisket efter dem kan lätt översättas till abborrfisket hos oss i Sverige. Aldrig någonsin upplevde jag att mina amerikanska flugfiskekompisar såg någon skillnad i "status" mellan olika fiskar. Man fiskade helt enkelt med fluga för att det var så roligt!

Min avsikt är inte att skriva en teknisk artikel; val av utrustning och flugor för abborrfiske är inte särskilt komplicerat. Men jag kan ändå berätta, att jag den aktuella sommardagen på barndomssjön valde ett, lätt 10 fot långt spö, som jag annars brukar använda vid flytringsfiske. I roddbåten sitter man visserligen högre än i flytringen, men en extra fot i spölängd gör kastandet behagligt, även om det aldrig rör sig om några långa kast. I själva verket harjag bara högst tio meter fluglina utanför toppöglan, eftersom ett kort kast gör att jag lättare kan registrera också de lättaste hugg och rörelser hos flugan. Ibland tar abborren synnerligen kontant, men emellanåt är den mer försiktig och går bara och stöter på flugan, och då gäller det att fiska med kort lina för att registrera vad som sker.

Jag har fått abborre - och även stor sådan - på många olika nymfer, fantasivåtflugor och små streamers. Det är bara att prova sig fram. Viktigare är då att finna var abborren för dagen uppehåller sig och att sedan variera infiskningen. Kanske finner man någon speciell flugfavorit för olika årstider. Men sommartid är en liten mörk nymf aldrig fel.

Nej, det viktigaste är att man inser möjligheten till att bredda sitt flugfiske att också omfatta en art som är så väl spridd över hela Skandinavien och som därför ger oss chansen att finna många nya hemmavatten.

Kanske kan abborrfisket också avdramatisera flugfisket, eftersom det är så enkelt och okomplicerat, och därmed utgöra inkörsport för många ungdomar samt ett komplement för alla oss som i flugfisket redan funnit vårt livselixir, men som fortfarande kanske går omkring i tron att alla flugfiskar måste ha fettfena.