Tafsen den svagaste länken? Tafsen är länken mellan linan och flugan. Den ska vara lång med tunn och stark spets - men inte för lång och inte för tunn och inte heller för stark. Motsägande, eller.. ? Text & foto: Bertil Rudell Tafsen är vår yttersta förbindelselänk med flugan och ska ge denna en naturlig och lockande rörelse i både stilla och strömmande vatten. Den måste även vara tillräckligt lång och tunn för att inte skrämma fisken. Samtidigt ska den vara så stark att den inte brister vid krokningen eller under kampen. Tafsmaterialet, längden lina i vattnet, linans friktion i spöringarna, spöets aktion, rullens bromsinställning och fiskarens temperament kan påverka tafsens hållbarhet. Både ovanför och under vattenytan kan det också finnas faror i form av grenar, stenar, rötter och vattenväxter, vilka kan ge oss bekymmer med skavda eller i värsta fall brustna tafsar. Taperade, avsmalnande, tafsar kan grovt indelas i tre kategorier: Hemmagjorda, där man med blod- eller kirurgknutar skarvat samman nylonlinor med lämpliga diametrar, så att tafsen smalnar av mot spetsen. Taperade, heldragna köpetafsar, som är helt knutlösa, och slutligen flätade tafsar. Vid torrflugefiske och i övrigt vid allt älvfiske med lågvattenföring föredrar jag en knutlös tafs av heldragen nylon. Den ger den finaste presentationen av flugan. Oavsett vilken tafstyp man använder, brukar man förse tafsen med en tunnare tafsspets. Denna spets ersätts med en ny då den kortats efter ett antal flugbyten eller då den eller tafsknuten blivit sliten. Vid fjällfiske använder jag oftast tafsspetsar med en diameter från 0,14 till 0,20 millimeter, medan älvfisket efter lax och havsöring kräver grövre tafspetsar mellan 0,25 och 0,35 millimeter. Använder man spetsar som är tjockare än 0,35 millimeter finns det en risk för att linan - istället för tafsen - kan gå av vid ett bottennapp. Tafsar och flugor får vi räkna med kan gå förlorade under fisket, men genom att välja en inte alltför stark tafsspets kan vi rädda en dyr lina. Fabrikstillverkade tafsar av nylon åldras med tiden och borde därför egentligen klassas som färskvara och därmed datummärkas. Flera gånger har det hänt mig och mina kompisar att köpta tafsar gått av, trots att nylonet fuktats väl innan knuten mellan tafs och tafsspets dragits åt. Inför varje fiskesäsong brukar jag därför byta den gamla tafsen mot en ny. jag tycker dessutom att det är speciellt viktigt med ett tafsbyte inför årets fjällresa, så att allt är i bästa trim och så att jag inte helt i onödan tappar en fin fisk. Inför varje nytt fiskepass undersöker jag dessutom tafs och tafsspets för att se att det inte finns några skador eller vindknutar, varefter jag provdrar den. Nybörjare får ofta vindknutar, då de påbörjar framkastet för tidigt, men även garvade flugfiskare kan råka ut för förargliga vindknutar - kanske främst vid fiske i mörker. Vid kvälls- och nattfiske kontrollerar jag därför flugan och tafsen regelbundet. I värsta fall kan man till och med ha förlorat flugan utan att märka det, och under sådana förhållanden kan även den bäste bli utan fisk... Tunn tafs i fjällen Jag har under flera år återvänt till en mindre fjälla i mellersta Lappland. Det är torrflugefisket under varma och soliga högtrycksperioder med sländkläckningar som lockat mest. Ibland fiskar jag ensam, men flera gånger har jag träffat andra spösvingare längs fiskestigar och vid kaffeeldar. Då har vi tipsat varandra om bra fiskeställen och gångbara flugor, vilket gjort att vi erfarenhetsmässigt "sparat in" flera fiskeresor, eftersom det tar minst tre år att lära känna ett nytt fiskevatten någorlunda bra. På ett ställe bildar ån ett större sel och vid dess slut skjuter en stor undervattensbank ut. Denna plats blir extra intressant vid lågvattenföring, då huvudströmmen kommer att gå mellan spetsen på grundet och den motsatta stranden. Här koncentreras selets insekter, vilket fisken inte är sen att utnyttja. Men vid sydvästlig vind driver insekterna istället över grundet, så att fisken samlas vid djupkanten alldeles nerströms banken. En eftermiddag, då vattenståndet var lågt, kom jag fiskande ner mot selet. Solen gassade och svetten brunfärgades av mitt tjärliknande myggmedel. Jag förde en ojämn kamp mot knott och mygg, som på bara några dygn invaderat hela dalgången. Den här dagen vakade fisken sparsamt och jag hade bara fått några mindre öringar på min E12:a. Det är tveklöst den fluga som givit mig flest öringar och harrar genom åren. Finvädret och det kristallklara vattnet gjorde att fisken ratade flugor presenterade på grövre tafsspets än 0,14 millimeter. Denna tunna tafs tvingade mig att vara ytterst försiktig vid mothugget och drillningen. Nere vid banken vakade det sporadiskt både uppströms och nerströms grundet. Det var mycket försiktiga vak, vilket gjorde det omöjligt att avgöra fiskens storlek. Satte mig vid en skuggig plats och skar några välsmakande skivor av det torkade renköttet, samtidigt som jag njöt av strandängens solbelysta smörbollar, stormhattar och midsommarblomster. Kunde inte riktigt bestämma mig för vilket vak jag skulle välja. En och annan stor nattslända kom guppande på den nästan spegelblanka vattenytan. Nu ökade fiskens aktivitet och det blev svårt för mig att bara sitta och se på. Jag laddade spöet med en liknande kuse och vadade försiktigt ut på grundet. Väntade länge och väl innan jag lät flugan landa några meter ovanför vaket. Tiden gick långsamt medan jag stod på helspänn. Skulle fisken godkänna min nattslända eller ... ? Plötsligt försvann den! Reflexmässigt reste jag spöet. Fisken gjorde ett snabbt utras på tio till femton meter, tvärvände och kom rakt emot mig. Jag vevade allt vad tygen höll för att få kontakt med den igen. På nytt exploderade den i en längre rusch. Den gick djupt och kändes stor och stark. Det var omöjligt att möta dessa snabba riktningsändringar med en lagom spänd lina. Plötsligt kände jag ett distinkt ryck och spötoppen rätades. Fisken var borta! Jag hamnade i ett känslomässigt kaos. Blev paff, förbannad och besviken. Men kort därefter infann sig en viss tacksamhet att jag ändå haft den på och att det sannolikt skulle ges nya möjligheter framöver. Av tyngden att döma vägde fisken säkert upp emot ett par kilo - och då borde jag hellre haft en tafs på 0,20 millimeter eller grövre... Men vad gör man då solen skiner, vattnet är kristallklart och alla vakringar är lika försynta? Hade jag anat fiskens storlek, så skulle jag nog istället försökt framemot kvällen, men då kunde den ha varit mätt och belåten eller befunnit sig på ett helt annat ställe... Höstfiske med för lång tafs Det var tidig morgon och började sakta ljusna då jag färdades mot höstens absoluta höjdpunkt, höstfisket vid Em. Mulet, lite disigt och ganska ljummet i luften trots slutet av september. Var angelägen att komma först till någon av de bättre poolerna. Bra, inte en själ så långt ögat nådde. Denna höst var vattenståndet mycket över det normala och vattnet lätt sherryfärgat. En enkelkrokad Garry borde nog gå bra... Framför stenen skulle det kunna stå fisk. Ja, där satt den! Silverblank med allsköns prickar, men fick friheten åter efter en kort betraktelse. En bra början. Efter att ha lättat på termoslocket och förtärt några mackor sökte jag mig ner mot oset, samtidigt som jag kammade av strömkanten. Pang, där satt en skaplig bit! Säkert på fem kilo. Den fäktar med stjärten som en öring. En svårstyrd rackare! Har fått åskådare också, vilket inte är vad jag önskar mig just nu. Tankarna flödar; hur sitter kroken, går den nerströms blir det kris, håller jag den för hårt kan tafsen gå av. Sablar, nu börjar benen darra. Ar tvungen att söka en bättre landningsplats. Nu gäller det att hålla ut. Oj, vad spöet bågnar - kommer det att hålla? Mjölksyra i armarna också. Måste skaka loss en arm i taget - utan att för den skull göra något misstag med rullen eller linan. Ska fisken inte närma sig land snart? Den är grann då den välver i ytan. Stjärten är imponerande. Havsöring. Han verkar tröttna. Borde börja tippa över snart. Men den här krabaten gör som han vill med mig! <> Även om en lång tafs ibland är en fördel ur fiskesynpunkt, så kan den skapa problem om den är längre än spöet, eftersom knuten mellan lina och tafs vid landningen lätt hakar fast i spöets toppögla <> Jag gör ett nytt försök att ta in honom. Sablar, tafsen är för lång för att jag ska kunna landa fisken med tafsknuten utanför toppöglan! Får chansa och försöka mig på konststycket att hålla om både spö och tafs med vänster hand medan jag greppar om den välsvarvade stjärtspolen med den högra. Det blir svettigt, men jag får honom till slut. Snabbt in med handen under gällocket. Härligt, fisken är bärgad! Jasså, det var så kroken satt. Fram med måttbandet. Oj, han är ju över metern! Inte silverblank, men långt ifrån någon "svarting". Efter att ha "pumpat upp" min kombattant i syrerikt vatten glider han iväg mot friheten. Jädrar vad jag är öm i underarmarna... En kortare tafs hade underlättat landningen. Hade jag haft någon som hjälpt mig, så hade tafslängden inte varit lika kritisk. Men denna händelse har lärt mig att ogärna fiska med en tafs som är längre än spöet - trots att jag alltid har en slätlimmad piskknut mellan linan och tafsen. Oavsett tafskvalitet är det viktigt att välja pålitliga knutar och att fukta dem väl, så att de kan dras åt tätt och fint utan att nylonet skadas av friktionsvärmen. Nedan visas några knutar; dels den ovan nämnda piskknuten, som åtdragen blir mycket liten och nätt, dels två olika varianter på knutar för skarvning av tafs och tafsspets. Tänk på att en extra stark nylonkvalitet lätt skär in i en mjukare och försvagar knuten.
Text & foto: Bertil Rudell 2002 © |
