Av Lasse Eriksson Det man inte har i asken får man ha i huvudet - det gäller bara att ge fantasin en chans Min kompis Anders var helt förvirrad. Utvadad i älven skulle han byta fluga, men tappade hela asken och såg den försvinna med strömmen. Och med den alla hans torrflugor! Visst fick han låna ur min ask. Jag plockade till och med ihop ett litet urval olika mönster, som jag hade dublett av, och gav honom i en tom filmtub. Men nog kändes det bedrövligt att han blivit av med en hel vinters ansträngningar vid bindstädet. Dessutom är det ju inte samma känsla att fiska med någon annans flugor. Det är alltid roligast att ta fisk på flugor som man bundit själv. Och inte blev situationen bättre av att vi inte hade någon fältbindningsutrustning och befann oss gott och väl en dagsmarsch från civilisationen. Det kändes ganska avslaget. Stämningen var låg där vi satt utanför tältet. Det var flera dagar kvar av vår fisketur och Anders plockade lite planlöst i sin enda kvarvarande flugask, den med streamers och våtflugor, och konstaterade att han ju kunde fiska vått resten av veckan. Och han som är så inbiten torrflugefiskare! Den rätta fiskeglädjen ville inte infinna sig. Vi kröp tidigt i sovsäckarna den kvällen. Skyllde på att vi var trötta efter vandringen. Men händelsen med flugasken var nog ett starkt bidragande skäl... Improvisation Morgonen därpå var Anders redan uppe när jag vaknade. Han satt vid eldstaden och höll fram sina löst knutna händer mot mig när jag yrvaken drog upp dragkedjan och kröp ut ur tältet. Han såg illmarig ut. "Vilken hand", frågade han. "Höger eller vänster"? Jag pekade. Förstod inte riktigt vad han menade och vad det hela gick ut på. Då vände han upp handen och öppnade den. I handflatan låg en mörk liten fluga. Ganska naturtrogen, faktiskt. Jag sträckte fram min egen hand och han la försiktigt sin fluga i min handflata. Rädd att tappa den. Det var en liten sländliknande fluga med halvgenomskinliga plastpåsevingar och en förlängd bakkropp. Men utan hackel. Medan jag sömndrucken kikade på Anders fluga började han berätta. Orden riktigt bubblade ur honom. Jo, han hade vaknat och stigit upp för att koka kaffe. Förlusten av flugasken hade grämt honom och medan han tänkte på sin klumpighet vid flugbytet igår hade han suttit och lekt med en luddig tuss från sina sockor. Han hade inte ens varit medveten om att han rullat den mellan fingrarna. Men plötsligt såg han att fibrerna bildat en avlång "kropp" - som dessutom var taperad ut mot ändarna. Precis som en dagsländekropp!
Smältlim Nu började Anders fundera. Lite saliv på tumme och pekfinger gjorde det ännu lättare att tova samman fibrerna. Kanske skulle det kunna bli en flugkropp... Vingarna klippte han till från en plastpåse. Tur att multiverktyget med den lilla saxen fanns med i packningen.
Men hur skulle han få fast kropp och vingar på kroken? Kroken, förresten. Den fick han genom att "slakta" en våtfluga ur sin kvarvarande ask. Han skar upp kroppen och lindade sedan av den baklänges. Sedan letade han fram en stång smältlim, som vi tagit med för eventuell reparation av vadarstövlarna eller våra nya, självuppblåsbara liggunderlag. En stubbe fick bli städ. Anders tryckte in den nakna krokens spets i träet så att han fick båda händerna fria. En ytterst liten klick smältlim placerades på krokskaftet och plastvingarna trycktes fast. En ny klick fäste bakkroppen. Denna hade han först klippt mitt itu för att få rätt längd. Där satt jag nu med Anders improviserade fluga i handen och lyssnade till hans berättelse. "Vad smart", sa jag. "Det här borde du skriva till Flugfiske i Norden om. När man är ute så här i fält måste man kunna improvisera. Det man inte har i asken får man ha i huvudet. Smart. Jättesmart"! "Nej", svarade han, "Jag är inte bra på att skriva. Men om du tycker att det är tillräckligt bra, så kan du väl rita ner några rader istället. Du är bättre på sånt". Och det har jag gjort nu! Post scriptum Senare på dagen kom vi på att vi hade nål och tråd med oss för att kunna laga eventuella revor i våra kläder eller för att sy i en lös knapp. Sygrejorna låg i ett litet etui tillsammans med plåster, gasbinda och sårsalva. Nu var vi inställda på att värdera nya flugbindningsmaterial. Plåstret visade sig kunna klippas till en smal remsa och vikas som en tunn, självhäftande kropp direkt runt krokskaftet. Det gick till och med att fästa in några stjärtspröt under plåsterremsan utan att använda någon bindtråd. Av den tätvävda gasbindan klippte vi vingar och upptäckte plötsligt att insidan av kaffepåsen bestod av den finaste silverfolie till flugkroppar. Därtill kom vi på att kådan från stammen på en gran fungerade utmärkt som klibbigt "flugbindarvax" och att en tofs från den egna kalufsen både kunde användas till vinge på en sedgefluga och som ben på en spent spinner... Först senare, efter att vi kommit hem, erinrade jag mig att jag läst någonstans att vikingarna använde "abborrlim" när de tillverkade sina laminerade pilbågar. Sådant fisklim lär ha varit oerhört starkt. Så jag provade att stryka fiskslern på en bit gasbinda och lät det torka. Och nog höll det samman fibrerna!
Var inte rädd för otraditionella lösningar. Man behöver ju inte förlora sin flugask för att hamna i en situation där man behöver improvisera. Det räcker med att fisken är selektiv och tar något man inte har i den egna asken. Då gäller det att tänka i okonventionella banor - och då finns det heller inget som är rätt eller fel. Begränsningarna sitter egentligen inte i materialen utan i vår egen fantasi. Kanske kan ett litet lingonblad bli ryggskölden på en bärfis, om det fästs med smältlim på en av askens superpuppor. Och visst kan en nedklippt torrfluga fiskas som nymf...
Det finns mängder av exempel på hur vi improviserar och använder fantasin under själva fisket. Vi tvingas till exempel hela tiden att variera kastet och utfiskningen beroende på vattenströmmarna framför oss. Men när det kommer till själva flugan är vi ofta bundna av trohet till vad konventionen bjuder för olika material och mönster. Samma fantasi och improvisationslusta borde naturligtvis gälla också när den rätta flugan inte finns i asken. Så uppmaningen blir - improvisera mera!
Av: Lasse Eriksson 2003 © |
