De senaste åren har flugspöet varit mitt vapen när jag dragit ut på abborrfiske. Det hela började lite trevande för ett par år sedan. En fiskeberättelse av Gunnar Westrin gav mig blodad tand. Där fanns en bild av en flugfiskare med ett böjt, smäckert spö som etsade sig fast på näthinnan.

Gunnar fiskade visserligen harr, men någon sådan fanns inte i mina fiskevatten. Inte heller någon öring eller röding. Men man tager vad man haver, har alltid varit min melodi. Abborren, denna underbara fisk, har därför fått ersätta både harren, öringen och rödingen.

Den första tiden gick åt för att finna lämpliga flugor för abborrfisket. Och det var inte lätt. Många timmar stod jag vid mitt fiskevatten och viftade med mitt flugspö. Abborre fanns det i vattnet, men ingen som behagade nappa. Jag provade Mickey Finn, Whiskey, White Marabou och Black Chenille, men med dåligt resultat. Och efter några veckors fiskande var jag nära att ge upp.

Men så av en slump fick jag i en fiskebok se en fluga som hette Dog Nobbler. Jag besökte några sportfiskebutiker på jakt efter denna fluga, men ingenstans fanns den att köpa. Det återstod bara en enda sak att göra; jag fick försöka binda den åtråvärda flugan själv!

Så en kväll satte jag mig vid mitt skrivbord och kämpade med det som på fackspråk kallas flugbindning. Några verktyg eller riktigt material hade jag inte. Sambons syskrin fick istället släppa till de trådar och garn jag behövde.

Hur band jag då denna min första abborrfluga? jo, på en vanlig metkrok fäste jag ett litet blyhagel till huvud. Kroppen lindade jag med vitt virkgarn och till stjärt använde jag några vita strån från en dammvippa. Sedan målade jag huvudet vitt och döpte skapelsen till HJ Special. HJ står för "Händige Johansson", ett namn som en snabbtänkt kompis kom på...

En vacker sensommardag stod jag så vid mitt vanliga fiskeställe med min nybundna HJ Special knuten på tafsen. Det var mycket spännande att lägga ut det första kastet. När flugan landat på den blanka vattenytan lät jag den sjunka en stund. Sedan tog jag hem den med små, korta dragningar. Hela tiden väntade jag på det där underbara hugget, som skulle bekräfta att jag lyckats binda en fluga som föll abborren i smaken. Men hugget uteblev.

Jag gjorde ett nytt kast. Och nu tog jag in linan snabbare. Och se, det gav önskat resultat!

Nästan direkt kände jag hur spöspetsen vickade till och hur den underbara känslan fortplantade sig ner i korkhandtaget. Det riktigt vibrerade i handen. Hjärtat slog extra volter och svetten fuktade min panna.

Gode Gud, låt mig få denna fisk, bad jag. Och Han där uppe hörde min bön. Lite senare kunde jag landa mitt livs första flugfångade abborre. I samma ögonblick var jag flugfiskefrälst!

Någon vecka senare köpte jag mig en riktig flugbindningsutrustning. Nu skulle det bindas flugor - abborrflugor! Den första flugan jag band var en riktig Dog Nobbler. Sedan bestämde jag mig för att komponera några egna mönster.

Jag skulle bli abborrfiskets egen Gunnar Westrin!

Många kvällar och nätter satt jag vid mitt bindstäd och lekte fram fantasifulla skapelser som jag trodde skulle kunna locka de mest svårtrugade abborrarna till hugg.

Mycket nöjd kröp jag sedan till sängs och såg med stort förtroende fram mot morgondagen, då de nya flugorna skulle testas.

Nästa dag stod jag vid sjön igen och kastade och kastade utan att någon enda abborre behagade hugga. Det var bara när jag plockade fram min vita Dog Nobbler som jag lyckades fylla fiskekorgen. Men jag gav mig inte. Envis - eller "stönete", som vi dalslänningar säger - är jag förvisso. Och en kväll lyckades jag. Julia skapades. Här kommer bindbeskrivningen:

Krok: Streamerkrok nummer 10.
Bindtråd: Svart.
Stjärt: Några strån Flashabou i guld eller silverfärg.
Kropp: Rött presentsnöre
Ribbing: Tunn rostfri ståltråd.
Vinge: Röd kalvsvans
Huvud: Svart.

Nu har det gått några år. Mitt flugfiske har utvecklats ytterligare. Ett nytt flugspö och mycket träning har gjort att jag kastar bättre. De flugor jag binder ser vackrare ut och fångar mer fisk. En fiskeväst har jag köpt mig och en flätad fiskekorg, små saker som ökar trivseln när man står där vid vattnet och kastar sin fluga.

Nya mönster har skapats, men den gamla Julia-flugan lever kvar. Ett mönster som på senare tid gett mig fina fångster är den lilla "abborrnymf" som såg dagens ljus hösten 1997. Den har jag döpt till A-Killer och binder så här:

A-Killer

Krok: Våtflugekrok nummer 12.
Bindtråd: Svart.
Stjärt: Yvig, svart marabou.
Kropp: Ett brunt strutsherl lindat runt krokskaftet
Ribbing: Koppartråd.
Huvud: Svart.

I samma stund som jag blev flugfiskefrälst förändrades mitt fiske. Att håva upp fisk ur vattnet blev inte längre lika viktigt. Istället lärde jag mig att uppleva omgivningen på ett annat sätt. Nu kan jag sätta mig ner i lugn och ro och se mig omkring. Se ett molns rörelse uppe på himlen, se hur en mås cirklar omkring på stolta vingar. Jag tar mig tid att koka en kåsa kaffe och bara sitta där och njuta av ensamheten. jag upplever hur jag har blivit ett med naturen - inte mot.

Förr var det alltid vädrets fel när fisket slog slint. Det blåste för mycket, eller det blåste för lite. Som spinnfiskare var jag rovgirig och självisk. Såg bara det antal fiskar som jag lyckades dra upp. Tänk att ett flugspö kan förändra så mycket; numera är jag harmonisk, ödmjuk och tacksam. Får jag fisk är jag glad, men världen rasar inte samman om jag blir utan. Andra värderingar styr vistelsen ute vid vattnet.

Tack, Gunnar Westrin, som öppnade mina ögon och lärde mig se den natur vi vistas i när vi svingar våra spön... 

Av: Stellan Johansson 2003 ©