Vägen från Spoleto mot Norcia är kringelkrokig och bakom varje krök hänger en ny bergsby eller ett nytt citadell ut över klippkanten. Det här är den krokigaste väg jag någonsin åkt på. Den går upp och ner. Slår lock för öronen. I ravinen ringlar floden, grön och klar och kall. Under överväxta akvedukter och förfallna gångbroar, genom majs och vinodlingar, olivlundar och skogar av valnöt, ek och kastanj. Umbrien är grönt.

  Här och var river de starka strömmarna upp bottensanden och vattnet blir mjölkigt över de vita rundslipade stenarna. Annars är vattnet här så klart att det känns som om det mesta av fisket går åt för att smyga sig fram till kastavstånd.

  Man får syn på fisken, tar ett lite för ivrigt steg så att stenarna rasslar till under fötterna - och de snabba skuggorna skingras som i ett fyrverkeri!

  Fiske är inte något nytt här. Det har pågått sedan antikens dagar. På medeltiden hade varje kvarn längs floden en damm där man höll öring. En nyfångad fisk ansågs som en gåva fin nog för aristokratins bord.

  Det är enkelt att ta sig hit från Rom eller Pisa, och nu för tiden kan man åka billigt reguljärflyg hemifrån för under tusenlappen, hyra en bil vid flygplatsen och några timmar senare stå här och känna rycken i spöet.

  Träden hänger ut över vattnet så att en grotta bildas. Vildsvinen prasslar och bökar i snåren längs stränderna. Fjärilar jagar varandra över ytan och cikadorna börjar sitt eviga gnällande...

  De flesta som fiskar här väljer att meta, men vi har god framgång med små svarta och bruna nymfer som vi tvingar ner i djuphålor och sel med våra sjunktafsar till mörka öringar och blanka, stridbara regnbågar. Det finns gott om fisk, men de är inga jättar...

  I Fiume Sordo, som floden heter väster om Norcia, finns det zoner där bara catch and release fiske är tillåtet. Här kan man få på en och annan större fisk, men det är inte för att fånga rekordfiskar man reser hit. För det känns nästan onödigt att ta upp fisk när det finns så mycket gott att pröva inne i staden. Till exempel nyhalstrad Neraöring, vänd i majsbrödsmulor och serverad med flagad tryffel och citron.

  Så fort man kommer in i Norcia börjar magen knorra. Utanför charkbodarna hänger radband av vildsvinskorvar med fänkål, och på restaurangerna runt medeltidstorget kan man äta svartgröna linser från Castelluccio i Sibillinibergen, kokade med griskinder och bergsörter, och därtill några himmelska, grillade korvar, samtidigt som man omges av snötäckta berg - inte olika våra fjäll - som sträcker sig ett par tusen meter över staden och där det fortfarande finns både varg och lo.

  Umbrien bjuder verkligen både på bra fiske och ett överflöd av god mat och vackra vyer!

Tagen på lätt utrustning bjuder den italienska öringen på intressant och spännande flugfiske

  Idag är det tämligen enkelt att resa till Umbrien. Smidigast är att flyga till Rom eller Pisa och hyra bil på plats. Men det finns också lokala bussförbindelser. Avstånden är heller inte avskräckande långa; från Pisa till Norcia är det till exempel bara cirka 15 mil.

  Det finns flera hotell i och runt Norcia. Ett dubbelrum av medelstandard kostar mellan femhundra och sexhundra kronor per dygn. Ett trevligt alternativ är så kallat agriturismo-boende, det vill säga "bo på lantgård", där man har rum inredda för uthyrning till turister och där hemlagad frukost och ibland också lunch och middag ingår. Priserna varierar, men det brukar kosta sexhundra till sjuhundra kronor för ett dygn.

  Både Fiume och Nera rinner från Sibillinibergen i sydöstra Umbrien och vidare österut mot Spoleto och Tierni. Fisket är bäst och omgivningarna vackrast från Norcia och ett par mil nedströms. Det är ganska lite folk som fiskar här och ytterst få turister - så det är lätt att få en egen sträcka alldeles för sig själv. Vanligtvis är vattnet grunt och man kan vada tvärsöver nästan överallt. Oftast följer dessutom vägarna vattnet och det är lätt att stanna till och parkera där man tycker att det ser lovande ut.

  Vid mitt besök kostade fiskekortet i Fiume 5 euro per dag och man fick då behålla tre fiskar med ett minimimått på 30 centimeter. Fiskekort fanns att köpa på "Nursia Sport" nära torget i Norcia.

  Kanske kan en fiskeresa söderut vara ett intressant alternativ också för de familjemedlemmar som inte är lika renhjärtade flugfiskeentusiaster som vi själva. I Umbrien kan alla i familjen få sitt lystmäte i mötet med ett vackert landskap med historiskt intressanta miljöer och en fantastisk matkultur.

  Fylld bäcköring med tryffelsås

Det här är ett recept på öring från östra Umbrien. Det är tänkt för en liten bäcköring på 200-400 gram. Men har man en större fisk, så är det lämpligt att grilla den hel med ben, skinn och huvud kvar, vilket ger en saftigare och mer välsmakande fisk. Det här behöver du till fyllningen:

En näve brödsmulor
2-3 teskedar olivolja
6 kvistar slätbladig persilja
2 kvistar färsk rosmarin
1 citron
Salt
1 vitlöksklyfta

Lägg brödsmulorna i en skål. Pressa över saften från halva citronen, olja och salt. Hacka bladen från en av rosmarinkvistarna och pressa eller finhacka vitlöksklyftan. Hacka persiljan eller använd kvistarna hela. Blanda samman och lägg fyllningen i bukhålan på den urtagna öringen.

Riv sedan det yttersta skalet från den andra citronhalvan, pressa ur saften och blanda med en bra olivolja. Doppa en rosmarinkvist i blandningen att pensla öringen med under grillningen över kolbädden. Se till att grillgallret är väl inoljat och hett när du lägger på fisken, så att den inte bränner fast.

Om man vill göra en lyxvariant av denna redan mycket välsmakande öring, så kan man tillaga en tryffelsås eller vinegrette att hälla över fisken när den serveras. En bit svart tryffel, stor som ett körsbär, blandas med ungefär 1 deciliter virgin olivolja, en vitlöksklyfta och två hela ansjovissardeller. Strö på lite grovt havssalt och mosa med en gaffel.

Text & foto: Marcus Hallquist 2004 ©