Så minns vi Bengt
När jag i nåddes av budet om Bengts bortgång satte jag mig ned och bläddrade igenom den omfattande brevväxling som han och jag haft under flera år. Där kan man se hur tankarna på en specialtidskrift för oss flugfiskare av och till dyker upp, både mellan oss två och i Bengts kontakter med andra intresserade. Som den minnesgode erinrar sig hade ju ett tidigare försök i den riktningen (av Nils Färnström, Wille Utter med flera) oturligt nog "stupat på startlinjen". Trots detta tog en grupp entusiaster Gud i hågen en gång till och lyckades samla de femtio personer som var beredda att satsa var sin tusenlapp som det nödvändiga startkapitalet. I detta arbete gjorde Bengt, med sitt breda kontaktnät, en väsentlig insats.
Satsningen lyckades, som bekant, och jag minns som vore det igår, den glädje och stolthet vi kände när ledningsgruppen/redaktionskommittén kunde samlas med det första numret av FiN i sin hand! (I gruppen ingick förutom Bengt Öste, tidningens förste redaktör Jerry Petterson, Preben Torp Jacobsen, Kenneth Boström, Hans Medin och undertecknad.
Bengts betydelse FiN, som skribent och under några år chefredaktör, kan svårligen överskattas. I det senare arbetet hade han god hjälp och fint samarbete med Gunnar J:son, som kom att bli hans efterträdare som chefredaktör. Bengt var också medlem och under många år ordförande i styrelsen för Förlagsaktiebolaget Flugfiske i Norden. I denna roll var han, med sin diplomatiska ledarstil, humoristiska begåvning och naturliga auktoritet en stor tillgång för oss andra, i våra stundtals något utsvävande diskussioner. Han kunde konsten att sammanfatta en överläggning så att alla tyckte sig ha fått rätt!
För mig var Bengt Öste en gedigen personlighet och en bra kompis, i och utanför styrelsearbetet. Vi, hans styrelsekamrater saknar honom mycket! Nu har han lämnat oss, just inför starten av en ny säsong, med dess planer och förhoppningar kring den sysselsättning som han älskade mest men sedan lång tid inte kunde delta aktivt i. Det känns bra och riktigt att hedra honom med minnesord från några av de FiN-medarbetare som kände honom väl, som god fiskekamrat och vän.
Tack för den tid vi fick med Dig Bengt!
Nore Sundin, FiN-styreIsens ordförande
"Jag blir nog en nattslända i mitt nästa liv!"
... utbrast han när han upptäckte två hårstrån som höll på att växa ut på näsan. Journalisten och TV:s nyhetsankare Bengt Öste var en person med breda vyer, men det var flugfisket som låg honom varmast om hjärtat. Som en av grundarna till Flugfiske i Norden gjorde han en stor insats för tidningen under de första åren. Utan honom hade sannolikt inte FiN överlevt sin barndom.
Med Bengt i sällskapet kunde även en blåsig och fiskfattig kväll bli ett glatt minne. Hans många historier ur livet som fältflygare, journalist och sportfiskare höll humöret uppe och hans idé att döpa om fiskegängets medlemmar till, ur hans synvinkel, bättre passande namn var typisk. »Mycket avlång«, »Varg-Hugo«, »Kalfaktorn« och »Flugsnapparen« är några av hans mera kända öknamn på oss andra. Vi kommer att sakna hans träffsäkra kommentarer om »Kenneths psykedeliska pyjamasar« och »Häcklöse Hugos« vadare fladdrande vemodigt i vinden."
Det finns många munviga flugfiskare, inte minst från Värmland. Men Bengt rådde de aldrig på. En spydig kommentar returnerades blixtsnabbt och med kirurgisk precision! Lite styggt kan det tyckas, men Bengt var allt annat än elak. När han en gång spanade efter fisk i en pool smög en tjurkalv upp bakom ryggen på honom och sände honom i en båge ut i älven. Men Bengt sa inte ett ont ord om djuret, och aldrig om någon annan heller för den delen.
Även om Bengts funderingar kring flugfisket ofta var av det filosofiska slaget, så var han en praktiker. Han såg var fisken stod och tog verkligen också mycket fisk. Vid ett tillfälle vid Aurlandselva på Vestlandet, introducerade han den legendariske flugfiskaren Hans Möller från Köpenhamn till dennes kommande fiske på sträckan. Möller hade flugfiskat sedan 1920-talet och betraktades med vördnad av oss andra. Han kunde helt enkelt sin sak. När Bengt höll på att informera Möller om var havsöringen stod kom en tistelboll långsamt rullade uppströms i vinden. »Just där tistelbollen är nu tar öringen på torrfluga«, sa Bengt varpå en grov öring steg upp från djupet och snappade åt sig tistelfröna!
Hur var han då som fiskare?
Ett omdöme skulle kunna vara »ihärdig«. När vi andra hade givit upp för kvällen var alltid Bengts stol tom. Han dröjde och dröjde, som alltid när det gällde fiske. När han till sist kom in i stugan hade han som regel tagit mer fisk än oss andra, fisk som inte sällan också fick öknamn. Mest känd är »Tjocke Pelle«, en tvåkilosöring som han tog i Nea. Ett annat passande uttryck om Bengt vore »passionerad«. När han som inspiratör och ibland också lärare deltog i Flugfiskeuniversitetets kurser kunde det hända att en grupp ivriga elever ville fiska själva framåt kvällen. Bengt anvisade dem då ett lämpligt ställe, varpå han vände på klacken och smög iväg till en ännu bättre fångstplats. Han ville alltid fiska.
Bengt var kärnfull, aldrig långrandig, och det ska inte vi heller bli. Så samtidigt som vi sänder honom våra käraste tankar, lovar vi kort och gott att alltid vara aktsamma om nattsländorna.
Kenneth Boström och Lennart Bergqvist 2004
Min chef och mentor i flugfisket
I mina drömmar sitter vi fortfarande vid strömkanten eller vid eldens sken och du berättar generöst och fängslande om dina fiskeupplevelser. Du bjöd alltid frikostigt på dina kunskaper och erfarenheter. Du var med när jag tog min första regnbåge i Strömmen i Harasjömåla på en Black Martinez. Du låg på knä och håvade och blev minst lika lycklig som jag. Min första havsöring tog jag på vårfisket i Nybroån, där vi många år fiskade tillsammans. Mitt första riktiga harrfiske var i Glomma en het sommardag. Vi hade lånat Lennart Bergqvists nya fina, låga och snabbgående bil för att leta upp biflödet Imsas tillflöde i Glomma. Vi möttes av en grusväg som mest likande en Emmentalerost och bedömde att Lennarts bil inte skulle bli vad den var om vi fortsatte. Så iklädda full flugfiskeutrustning, jag i neoprenvadare och du Bengt i vadare av modernare snitt, fortsatte färden till fots denna heta dag, genom snårig tät lövskog, över stock och sten. Till slut låg Imsa framför oss, strömmen som vi länge hade hört bruset från.
Väl nere vid utloppet hände det som jag tidigare bara hört dig berätta om. Harren nappade på alla imitationer av gul forsslända, även de från min flugask med vingar gjorda från stickkorgens råvaror. Så lyckliga vi var den dagen - du Bengt för att fått visa detta - jag för att ha fått vara med. Bengt - du brukade vara förvånad över att flugfisket intresserade mig så mycket, men inte jag. Dina berättelser lovade ju fler spännande upplevelser. Det gäller ju bara att vara på plats när det händer. I bästa danica-kläckningens tid lämnar du oss. I mina drömmar, där du nu är i Körsbärsdalen kläcker också danican och dansar ut över vattnet i Näckrosdammen medan du sitter och väntar på att öringen skall börja vaka. Tack Bengt för att du fanns för mig och för Flugfiske i Norden
AnneMarie Skarp, vd Flugfiske i Norden 2004
Det var sensommaren '93
Det var en regnig period. Det var min årliga fjällvecka i Tjuonajokks vildmarkscamp. Då kom Bengt Öste, Gunnar Westrin och "Visst nappar det"-gänget.
Vid flera tillfällen bjöds jag att följa dem. En dag befann vi oss uppe i Tjirtjamforsarna. Bengt och jag fiskade från den ena båten. Bengt kunde inte längre vada, utan var hänvisad att fiska från båt.
Det visade sig snart att våra linor korsades när de flöt nedströms.
- Fiska du, sade jag till Bengt, det är ju du som skall vara med i programmet.
Strax hade Bengt fått en fin harr.
- Nu är det din tur, sade Bengt.
Jag protesterade och menade att det ju var Bengt som skulle exponeras.
- Det bryr vi oss inte om. Nu delar vi fisket broderligt, svarade Bengt.
I den massiva kläckningen som rådde bildade forsknotten som en tjock rand i strömmen. Mitt i allt gick en stor harr lugnt och sög i sig av "godsakerna". Dess stora ryggfena vajade i vattenytan.
Då det var min tur att fiska försökte jag lägga en liten Superpuppa mitt i stråket. Men inget hände.
- Det behövs nog en riktigt liten Black Gnat, förmodade Bengt. Jag har en här.
- Men försök du nu, svarade jag.
Det märktes att Bengt hade lång erfarenhet och kunskap. Några luftkast för att mata ut rätt längd, och den diminutiva flugan landade mjukt på ytan. Det tog bara några sekunder så hade Bengt fast fisk.
Den visade sig väga 1,1 kilo.
- Nu fortsätter du, skrattade Bengt.
Och strax därpå hade också jag fått en fin harr.
I min låda ligger ett par brev med infästa flugor från Bengts egen hand. De får utgöra ett fint minne från vänskapen med den alltid lika entusiastiske, vänlige och omtänksamme Bengt Öste.
Claes Hederstiema 2004