Baltic
Steel
Text: Thomas Bengtsson
Foto: Peter Lyngby
Paul Sörensen med 7 kilo "Baltic Steel"
Jag svängde runt hörnet och parkerade framför den oklippta häcken, stängde av motorn och gick ur bilen för att öppna bagagen.
Spöet stod lutat mot staketet som det brukade göra, vadarna var snyggt ihopvikna och nedpackade i den blå vadarväskan modell Kamprad.
Paul stod böjd över en rabatt.
- Plockar du ogräs, frågade jag.
- Jag fimpade en cigarett, svarade han lite irriterat.
Det liv som pågick innanför den gigantiska gröna mur som snirklade sig runt tomten intresserade honom inte särskilt mycket men när han kom utanför denna "oas" kunde han bli helt uppsluppen av minsta aktivitet av djur och växter som pågick under våra fisketurer. Enda chansen att få honom att pyssla i trädgården hade nog varit att gräva ner en Evotec-rulle och säga till honom - du får den om du hittar den.
- Gott väder idag, försöker jag för att skifta
samtalsämne helt.
- Gudagott, vart ska vi tycker du ... vi tar väl stugan, eller?
Vi hade aldrig några längre diskussioner om vart vi skulle åka på våra fisketurer. Det var inte nödvändigt eftersom vi båda hade samma uppfattning om vad ett favoritställe skulle ha för kriterier.
Vi kallade stället Stugan eftersom jag där tidigare ägt en mindre byggnad där min familj brukade tillbringa helgerna. Svårare än så var det inte att namnge den fantastiska fiskeplatsen.
Vi parkerade bilen på vanliga stället, bytte om, tog våra spön och gick mot havet, vårt hemmavatten i södra Östersjön.
Om att göra en "Pedro"
Vi passerade den första lilla viken och fortsatte över ett sankt område som består av ren dynga med små tuvor som växer med lite mellanrum.
- Gör nu inte en Pedro, säger jag och vi tittar på varandra och skrattar.
Jag kanske ska förklara vad en Pedro är för något: För ett antal år sedan hade vi en dansk fiskejournalist på besök för att skriva en artikel i ett fiskemagasin.
Vi var på nästan samma ställe för att fiska. Spöna höll på att tacklas upp när jag ser i ögonvrån hur Pedro, som journalisten heter, sätter på en splitter ny guldfärgad Billy Pate-rulle på sitt spö.
Med något glansigt i ögonen andas han ut varmluft på rullgaveln, putsar av den med skjortärmen och ser mycket nöjd ut.
Vi tar spön och ryggsäckar för att bege oss ut mot äventyr, på vägen ut pratar vi om dagens fiske och upplägget för några bra bilder. Terrängen här kan vara ganska tung att gå i, och Pedro verkade inte ha toppfysik direkt så han började snart halka efter mig och Paul.
Vi kom fram till ovan nämnda plats med tuvorna och leran. Paul och jag hoppade på tuvorna som vi alltid gjort.
Jag kan inte beskriva ljudet som vi nu kom att höra bakom oss i ord så jag gör en liknelse istället.
Föreställ er detta: En riktigt färsk koskit på en åker en varm sommardag och barn som står och kastar sten i den. Det ljudet som uppstår när stenen landar - det ljudet hörde vi bakom oss.
Men där var en skillnad. Den här stenen vägde någonstans runt 95 kilo och dynghögen var avgjort större än en ordinär koskit.
Jag och Paul vänder oss om och får se Pedro ligga på mage i leran alldeles livlös med ögonen vidöppna av skräck. Han hade spöet i högerhanden och detta var nerkört i leran till långt ovanför korkhandtaget.
Vi rörde inte en min, utan gick fram och hjälpte honom upp. Han tittade på sin rulle som inte hade så mycket av guldglans över sig längre.
- Vi sköljer av den när vi kommer fram, säger Paul.
- Det var djupt där, var allt Pedro sa innan vi fortsatte ut mot
gäddorna.
Så om ni skulle följa med ut någon gång på "pikehunting" och hör mig säga, gör nu inte en Pedro, så var noga med var ni sätter fötterna.
"First Choice - same but different"
Vi kommer fram till platsen för dagens fiske, sätter oss ner, häller upp varsin kopp kaffe och börjar tackla upp spöna.
Det blåser en behagligt mild sydlig vind, och vattnet ser mörkt och lite grumligt ut. Över himlen skyndar stora mörka moln fram i en jämn takt, och det ligger en doft av jord och tång i luften. Gässen sträcker över våra huvuden i stora formationer och det känns härligt att leva.
Vi rotar i våra flugaskar och mitt val blir som vanligt en "First Choice", idag i färgen chartreuse, precis som det alltid blir. Paul tittar åt mitt håll och jag vet att det kommer en kommentar.
- Du kanske
skulle skriva en bok om flugan eftersom du tycker den är så bra.
- Tycker du, svarar jag och känner mig lite entusiastisk över
kommentaren.
- Det blir nog en ganska tunn bok, det räcker med pärmen.
- Pärmen, undrar jag?
- Ja, boken kan ju heta "New Pattern/First Choice - same but
different". I uppslaget kan du ju på ena sidan ha en vit och på den
andra en chartreuse. Sen på omslagets baksida kan du ju tacka mig för
att jag kom på iden med boken.
- Paul skrattar och häller ut den sista skvätten kallt kaffe, jag
replikerar inte för jag vet att han menar inget illa.
Vi går ut mot vattnet och stannar vid vattenbrynet, tittar ut över The Baltic Sea och väljer var sin plats att börja gäddjakten på.
Det första kastet löper ut mot en djupkant och tafsen rullar över den stora flugan som landar med ett litet plask.
Den första virveln lät inte vänta på sig. Jag krokade och bommade. Snabbt in med linan och ett nytt kast. Gäddan tar flugan när den sjunker mot botten och det är fast fisk denna gång.
En vacker fisk på 4 kilo vältrar sig i ytan och vill ner mot botten, bort från det obehagliga i munnen och till en tryggare tillvaro. Kampen blir odramatisk och gäddan återfår sin frihet.
Den här dagen var det riktigt bra fiske. Medan vi gick mellan fiskeplatserna lät vi flugorna släpa i vattnet efter oss, och på det viset fick vi mindre gäddor som stod uppradade på mörka fläckar på botten.
Medan
jag plockar ut flugan ur käften på en sådan gädda hör jag en vissling
och tittar upp och får se Paul vifta med armarna. Han viftade så
intensivt att jag först trodde han hjälpte ett plan ner för
nödlandning men jag såg inget på den mörka himlen som skulle kunna
vara något sådant. Jag förstod att han ville ha hjälp. Spöet stod
djupt bockat och han liksom hängde bakåtlutad och drillade.
Min rulle fick linan inspolad i raketfart och jag småsprang så gott det gick över den steniga och hala bottnen.
När jag kom fram var Paul i upplösningstillstånd. I vattnet utanför honom flöt tångruskor och gräs om vartannat och han pratade osammanhängande, nästan yrade.
Tafsen fräste i ytan när gäddan simmade över den grunda viken. Vi visste att om vi såg tafsen och var tvungna att vrida på huvudet för att se gäddans stjärt, då var den stor ...
- Du får
hjälpa mig, jag får inte upp denna själv, säger Paul.
Jag går ut i vattnet och ställer mig för att vara redo när den kommer
in mot land.
- Håll nu för fan ihop benen när den kommer så den inte går in
emellan, säger Paul upphetsat.
- Om du bara håller ordning på dina grejer så sköter jag detta, svarar
jag.
Paul backar upp på land och jag stannar i vattnet.
- Pressa lite nu säger jag till den orolige själen på land.
När gäddan visar sig första gången, inser jag att det måste vara den näst största vi någonsin tagit, och det låter jag Paul få reda på.
- Den är
nog inte större än min på 114 centilong ...
- Skit i det och håll ihop benen bara ...
Fisken närmar sig mina vadare och jag ser hur liten flugan ser ut i det enorma gapet. Gäddan blir skrämd och söker sig ut mot tryggare vatten. Detta upprepar sig några gånger innan hon är mogen för landning. Jag kan villigt erkänna att man är väldigt mån om sina fingrar när man kör in handen under gällocket. Jag känner tyngden av fisken medan jag bogserar den mot grunt vatten.
Den är helt overklig
Jag lyfter aldrig fisken utan låter den åka på vågorna in mot stranden och lägger den på sjögräset som blåst upp på sanden. Jag böjer mig ner och plockar ut en "Green and White" ur det enorma gapet. Gäddan tittar ilsket på mig och undrar säkert vad den konstiga figuren är för något. Jag vänder mig mot Paul och ser in i hans ögon, fyllda av liv och lycka.
- Den är
stor, säger han med lite darrig röst.
- Den är helt overklig, svarar jag.
Jag känner på den långa sidan av fjäll och marmoreringar. Det är som ett helt landskap av bara fisk.
- Det ser ut
som om den är gjord av stål, säger jag.
- Faktiskt så gör den det - steel, Baltic Steel, säger Paul.
Denna dag hade vi varken kamera eller måttband med oss, så vi fick ta tafsmaterial och dra ut längs med gäddsidan och klippa av vid samma längd. Det försvann en rejäl bit på Pauls tafsspole.
Han tog fisken under buken och i stjärten och bogserade så ut den mot djupare vatten och friheten. Han drog gäddan fram och tillbaka tills den började visa tydligt att den hämtat sig, släppte sedan försiktigt taget med handen som höll den stora buken.
Den gled iväg och Paul lät sina fingrar glida längs den långa sidan, nöp den lite i stjärten, precis som om han ville varna den för alla farliga nät och tinor där ute.
Gäddan slog fart med stjärten och gled ner i dunklet. Jag lade vänsterarmen om Pauls axel och gav honom min högerhand. Han tog den den och jag kramade den vänligt och sa: grattis till den näst största gäddan vi tagit här!
- Vi får väl se när vi får mätt tafsen, säger han och småler lite illmarigt.
Vi går upp mot våra kaffetermosar för en stunds vila. Mörka moln fortsätter vandra fram i samma jämna takt. I luften ligger en lukt av jord och tång och det är härligt att leva.
Den dagens fiske slutade där. Det fanns inget större där ute som lockade. Vi gick mot bilen och diskuterade uppsluppet dagens fiske när Paul plötsligt säger
- Gör nu inte en Pedro!
Jag skrattar till och hoppar på lätta fötter över till andra sidan.
Väl hemma rusar Paul ur bilen, in i huset och efter ett måttband. Han rullar ut bandet på golvet. Vi håller i var sin ända och jag ser att han darrar på handen.
Så tar han fram tafsen, drar ut den och lägger den längs måttbandet. Den går lätt förbi meterstrecket, även 110 för att slutligen stanna på 117 centimeter.
- Tre
längre än din, säger han stolt.
- 117 centimeter Baltic Steel, grattis!
Det är så
här jag minns Paul, genom denna dagen. Vi hade så mycket kvar att göra
tillsammans men det blev inte så.
När dimman ligger riktigt tät kan man ibland se honom stå där ute
bland stenarna och fiska. Så här i efterhand tycker jag att även
gäddorna där ute vid Stugan har fått ett annorlunda utseende. Dom ser
lite ledsnare ut, precis som om dom också saknar något.
Text: Thomas Bengtsson ©
Foto: Peter Lyngby ©
Denna artikel var publicerad i Flugfiske i Norden, nr 2, 2005
Är du intresserad av att prenumerera på FiN, så kan du beställa en prenumeration genom att klicka här och fylla i det då visade formuläret.
© Copyright 2005 Flugfiske i Norden