Maskrosöring
Text & Foto: Ulf Börjesson
Vid mina hemmavatten sammanfaller maskrosornas blomning med åsand- och sjösandsländornas svärmningar. Efter en lång och grå vinter, som vi i södra Sverige så ofta har, känns det som om allt händer på en gång. Det här är den tiden på året då man skulle vara nöjd med att det har blivit varmt och ljust men nu så öser naturen på för fullt. Plötsligt kan man fiska i shorts och uppkavlade ärmar, och alla träd verkar gå från kala grenarna till full lövsprickning över en natt. Dagsländor, bäcksländor och nattsländor kläcks alla på en gång. Vattenytan går från stålgrå till blåaste blått. Och som inte det vore nog så kommer de stora sländorna, åsand- och sjösandsländan, det som är början på The Duffers Fourthnight. Det är en tid av ständigt tilltagande kläckningar som kulminerar i en eller flera Duffers Day eller som Janne säger på svengelska: Duffardagen. Det är nu som de stora öringarna kastar all försiktighet åt sidan och går från fiskdiet till att frossa på överflödet som sakta driver nedströms.
All kastteknik är som bortglömd när man ser en storöring som står och äter sländor. I upphetsningen att nå fisken så fastnar man i buskar, träd och allt annat som finns i närheten. Men som det engelska uttrycket antyder så är detta också den tid då den klumpigaste och dummaste, vilken "Duffer" som helst, kan få fisk, stor fisk.
Teoretiskt kunnande om dagsländor
Min första upplevelse av åsandsländor som nybliven flugfiskare var i England tidigt i september. Det kom som en total överraskning för mig att de kläckte vid den tiden på året. Som flugfiskenybörjare för många år sedan drabbades jag av förvirring när det gällde sländor. Det var på modet att lära sig flugfiskeentomologi i alla dess former och man skulle helst kunna skilja den ena arten Ephemerella från den andra på 30 meters håll.
Jag hängav mig fullständigt åt detta och tillskansade mig på kort tid
massor av teoretisk kunskap men i princip ingen praktisk. Dessutom så
skulle man helst ha koll på både svenska, latinska och engelska namn
för att kunna prata med de mer erfarna flugfiskarna. Så det var
åsländor, strömsländor, baetis och cherry red spinners. För egen del
så gillade jag de mer poetiska engelska namnen bäst. Bortsett från det
faktum att engelsmännen ibland kallar alla dagsländor för Mayflies,
även om de inte alls kläcker i maj. Det finns två sländor som kallas
för The Mayfly, Drakes, Green Drakes och en massa annat. De har de
latinska namnen Ephemera danica och Ephemera vulgata. På svenska heter de
åsandslända och sjösandslända. Man skulle av de svenska namnen kunna
tro att den ena arten fanns i åar och den andra arten i sjöar. Det hade
varit alldeles för enkelt, i själva verket finns båda arterna i både
stilla och strömmande vatten. Speciellt vanligt är det att vulgatan,
eller sjösandsländan, förekommer i strömmande vattens lugnare partier.
Av alla dagsländor så är åsand- och sjösandsländorna de som mest av alla förknippas med månaden maj, även om de i det avlånga Sverige ofta kläcks både i maj och i juni. Men nu såg jag dem alltså kläckas i september, vilket kändes helt fel. En entomolog på Irland har konstaterat att Ephemera danica i nymfstadiet kan ha en livscykel på mellan 9 och 36 månader. Det innebär att de olika storlekar av samma slända som man stöter på ute vid vattnen är lättförklarade. Insekter av samma art kan vara från ett till tre år gamla vid när de kläcks. Här hemma har vi så vitt jag vet aldrig svärmningar både vår och höst men i England och på Irland förekommer det.
Det finns en teori om att hårda vindar kan flytta sländsvärmar längs ett vattensystem. Om det påverkar hur många sländor som fortplantar sig vet jag inte men det är helt klart att hård vind påverkar fisket negativt. De långa och långsamma kläckningar som är resultatet av varma och fuktiga dagar upplever man inte alls vid soligt och blåsigt väder. Spinnerfallen blir heller inte så samlade och massiva om det är för varmt och torrt.
Passande väderförhållanden
Förra våren hade vi i södra Sverige bra förhållanden med varmt och stilla väder med lite omväxlande regn ända fram till mitten av maj, när sländorna började kläckas. Då blev vädret kallt, torrt och blåsigt vilket var uselt för fisket. Den enda riktigt bra perioden var i månadsskiftet maj, juni. En av dagarna åkte vi för att titta på ett par nya åar. Det var mulet men uppehåll när vi gav oss av på morgonen. Janne och jag hade gjort upp med Johan att möta honom på en bensinstation som sålde fiskekort för att därifrån åka vidare till en å som ingen av oss vare sig sett eller fiskat i tidigare. När vi mötte Johan ösregnade det, kanske inte den bästa av dagar för vår expedition. Väl framme hittade vi en liten skogså där vi efter ett par timmars vandrande kunde konstatera att det inte vakade alls. En lokal fiskare sade visserligen att det fanns ganska gott om öring, men vi såg alltså inte en fisk.
Vi beslutade att åka därifrån till ett annat vatten i närheten. Där såg vi visserligen några få vak men aktiviteten var låg, kanske mest beroende på regnet. Efter lunch for vi till ytterligare ett vatten. Vi hade fiskat där några gånger tidigare under våren men kläckningarna hade dittills varit måttliga. Lagom när vi svängde ner mot bron och parkerade så slutade det regna och solen visade sig.
När vi gick nedströms konstaterade jag och Janne nästan i mun på
varandra att "det här är den bästa kläckningen hittills i
år!" Allt eftersom vi gick såg vi fler och fler vakande fiskar och
till slut var det fisk uppe och visade sig på varje tänkbar ståndplats.
Det var mycket motsträvigt som jag och Janne, som hade tider att passa,
lämnade Johan vid ån och åkte hemåt. Senare på kvällen fick jag en
rapport om hur fisket varit. Det visade sig ha blivit en av de bästa
dagarna på hela året. En riktig "duffardag" i all sin prakt.
Stora fiskeskälvan
För ett par år sedan stämde Johan och jag träff en eftermiddag vid ett vatten för att fiska under det förväntade spinnerfallet. Det var Johans debut vid den ån och jag ville se hur han som skicklig kastare klarade de ibland besvärliga ståndplatser som jag haft problem med. Vi möttes vid femtiden på eftermiddagen och jag visade Johan lite av vattnet innan vi började fiska. Det var endast sporadiska vak men en stor mängd sländor svärmade kring träden i strandkanten och det bådade gott för kvällen spinnerfall. Ett par timmar senare, efter kaffe och en massa fiskesnack, såg vi ett par spent glida nerströms förbi där vi satt och bestämde oss för att börja gå uppströms. Redan vid den andra kröken hittade vi två fiskar som vakade stadigt och Johan började fiska, eller rättare sagt han sade "Herregud vad stora de är!" och började fastna. Han fastnade i framkast och i bakkast, i grenar och i gräset. Det var den värsta fiskeskälva jag sett hos någon på länge. Jag trodde bara att det var jag som höll på med sådant, inte en skicklig flugfiskare som Johan! Till slut gick det så långt att han fick låna mitt spö medan jag försökte reda ut ett massivt trassel på hans tafs.
Efter hand som han lugnade ner sig gick det bättre och till slut kunde han kroka och landa en vacker öring. Efter det var vi tvungna att ta en paus med lite kaffe för att lugna nerverna, och de sista timmarna innan mörkret hade vi ett fantastiskt fiske, trots att vi klantade oss både en och två gånger i upphetsningen. Men dessa "Duffardagar" är allt förlåtet och även den klumpigaste har chansen att fånga en maskrosöring.
Text & Foto: Ulf Börjesson © 2005
Denna artikel var publicerad i Flugfiske i Norden, nr 3, 2005
Är du intresserad av att prenumerera på FiN, så kan du beställa en prenumeration genom att klicka här och fylla i det då visade formuläret.
© Copyright 2005 Flugfiske i Norden