Färna på höstkanten
Färnan är inte okänd som "flugfisk", för FiN:s läsare. Den gillar, till skillnad från många andra vitfiskar, riktigt strömvatten och glupar i sig av bland annat höstens landinsekter i spektakulära vak.
Text och foto: Mats Berglund
Det är en underbar dag den tid när sensommaren övergår i höst och med solens hjälp kommer temperaturen nästan upp som vore det en sommardag. I ån har vassen börjat gulna och dess varma färg påminner om årstiden. Luften är hög och klar, så där som den är på hösten. Vattnet ter sig knallblått när det lånar sin färg från himlen trots att jag vet att det egentligen är brunaktigt till följd av den höga humushalten och odlingsbygden ån genomflyter. Jag sitter vid strandbrinken och kastar brödkanter i strömmen.
Platsen är noga vald och i denna typ av slättlandså kan man kalla den en typisk färnabiotop med en jämn och snabb ström som stryker nära land. Här och var hänger träd, vass och gräs ut över vattnet.
Uppskattningsvis är vattendjupet mellan en och en och en halv meter. Sträckan är ganska lång och det är svårt att förutse var färnan står just för dagen. Därför brödet. Ibland är det inte så dumt att låna trick från metarna - vilket vi kanske borde göra oftare? Mete och flugfiske står inte så långt från varandra som man ibland tror. Bröd är ett klassikt bete vid mete efter färna och det brukar ge utdelning.
En vacker liten färna kastade
sig över
gräshoppsimitationen
Ryggar som välver i ytan
Det visar sig att färnorna står parkerade betydligt längre nedströms än jag till en början trott. Brödet får flyta orört en bra bit, bara små löjor visar intresse, innan det börjar plaska och glufsa i ytan. Men där nerströms finns de tydligen och verkar dessutom vara ganska många. Av vaken att döma håller vissa av dem respektabel storlek! När ryggarna välver i ytan framkallar de en släng av omisskännlig fiskefrossa.
-Tänk att lura en sån där på fluga! Jag måste raskt ta mig nedströms för detta ser verkligen lovande ut.
Att förflytta sig nedströms visar sig vara svårare än det ser ut. Ån har skurit i brinken och här och var har det rasat jordmassor och jag får vara försiktig så jag inte får mig ett ofrivilligt dopp. Det höga gräset gör det hela lite vanskligt men väl framme kan jag konstatera att vissa färnor fortfarande visar sig, långt efter att brödbitarna flutit förbi.
Det verkar som att de lockats till ytläge och nu finner andra ätbara ting där. Jag ser en del skalbaggar och andra landinsekter som hamnat på ytan. Även en del nattsländor flyter förbi. En geting har jag redan fäst på tafsen. De brukar ge utdelning så här års, inte bara på färna.
Nu gäller det bara att försöka få flugan genom gräsridån, utan att fastna, och ut i strömmen. Det är spännande med tanke på de grova fiskar som nyss visat sig.
Första
kastet ger ingenting. Andra kastet lite snett uppströms
och getingen landar ett par meter från land. Redan efter någon meter
börjar den dragga och jag tar in linbågen då det plötsligt smäller
till i ytan. Till väders går en blank färna med min geting i munnen.
Blixtsnabbt rusar den sen uppströms och jag får se till och hålla
ordentligt i spöet. Det kom lite överraskande trots att jag var beredd.
Flugan flöt ju inte som den skulle. Färnan krumbuktar sig i strömmen
och det blänker till här och var i vattnet men ganska snart kan jag
föra den över håvkanten och beskåda dess skönhet. De är fantastiskt
vackra, färnorna. Slanka och muskulösa med perfekta fenor och
nätmönstrade, svartkantade, ganska stora fjäll. Utvecklade för ett liv
i starka strömmar. Jag uppskattar den till ungefär sju hekto innan jag
låter den återvända.
Färnan - en skygg fisk
Nu lugnar jag ner mig igen och tar lite fika på strandkanten. Jag iakttar de vakande fiskarna samtidigt som jag drar mig till minnes hur det var i våras. Då var dom inte alls sugna på att visa sig i ytan. Trots brödmäskande såg jag inte skymten av någon färna. På bottenmete togs det dock flera stycken, så bevisligen fanns dom där nere vid botten. Kanske hade nymffiske givit utdelning då? Det blir ett experiment att prova i framtiden. En annan sak jag noterat och hört andra fiskare instämma i är hur skygg färnan kan vara. Ett missat mothugg med skrämd fisk som följd kan innebära att alla fiskar flyr fältet och sen är det kört för den dagen.
Nedströms min valda fiskeplats skär strömmen ut i mittfåran på ån för att sedan svepa längs andra stranden när den passerar under bron. Vid svängen ut i mitten har en stor vassrugge fått fäste och utanför den verkar det stå ett par riktigt fina fiskar.
Det visar sig dock vara omöjligt för mig att nå dessa eftersom vattendjupet i vasskanten vida överstiger mina låga stövlar. Synd, det hade varit spännande att se hur de skulle ha reagerat på min geting. Nästa gång får jag se till att ha med mig vadarstövlarna åtminstone.
Ska man alls fiska på färna?
Men jag känner mig ganska nöjd ändå idag. En trevlig tur med fiske efter en intressant fiskart som är värd att någon gång då och då ägna lite uppmärksamhet i form av flugfiske. Den är ett nog så bra komplement till höstens regnbågsfiske i södra delarna av Sverige. Färnan har beskrivits tidigare i Flugfiske i Norden så jag refererar till denna artikel (FiN nr 4/02) för fördjupning om arten, dess levnadsförhållande och förekomst.
När nu catch and release-debatten blossat upp igen kan man ju fundera kring huruvida man verkligen ska fiska på den här kategorin av fiskar. Man har ju ingen som helst avsikt att ta upp ett fint exemplar för att njuta dess kulinariska egenskaper, vilket för övrigt är högst tveksamt om färnan alls besitter. För min del fiskar jag för att det är spännande och för att få beundra denna fina fisk på nära håll. Ungefär som metarna gör, alltså. Att vidga mina vyer och lära mig mer om förekommande liv under vattenytan lockar mig. Så jag kommer att fiska färna även fortsättningsvis när tillfälle gives.
Jag återvänder till samma plats veckan efter men finner dessvärre att ån stigit med metern sedan sist. Några regniga dagar har snabbt gjort den i princip ofiskbar. Högt och brunt vatten inbjuder inte precis till torrflugefiske, knappt något fiske överhuvudtaget. Detta hör till vardagen vid fiske i slättlandsåar på höstkanten. Det gäller även här att passa på när förhållandena är rätt. Man kanske inte får någon ny chans förrän följande höst.
Text & Foto: Mats Berglund © 2005
Denna artikel var publicerad i Flugfiske i Norden, nr 4, 2005
Är du intresserad av att prenumerera på FiN, så kan du beställa en prenumeration genom att klicka här och fylla i det då visade formuläret.
© Copyright 2006 Flugfiske i Norden