Tillbaka till artikelindex

 Längtan till fjälls
Text och foto Gunnar Westrin

En man och hans tält. Ensamhet och kontemplation.

  I den trakt Gunnar Westrin växte upp fanns lockande fjäll vid horisonten. Bergstrakterna har varit det återkommande målet för honom under mer än ett halvt sekel.

  Hösten 1972 kom jag, som nybakad mellanstadielärare, för första gången till Råneå. Det var en helt ny trakt för mig, en region som jag knappt hade hört talas om. Mitt i byn rann en vacker älv och ute i höljorna vakade harren. Bättre än så kunde det inte se ut.

  Drömmar och fantasier

  Jag jobbade 21 år i skolan. En utomordentligt trevlig period i mitt liv. I denna pedagogikens högborg fanns alla förutsättningar för ett kreativt arbete, teoretiska lärdomsstunder och även mysiga stunder med personliga fantasier. Min mening är den att fantasier och drömmer hör till några av människans största tillgångar.

  På den tiden fanns något i undervisningenn som hette "Fri skrivning". Där fick jag chansen att ge eleverna möjligheter att odla drömmar och skriva fantasifulla upplevelser. Lektionerna blev en av mina viktigaste som lärare, tillsammans med ekologiska och biologiska äventyr.

  Tjugo år senare hade något drastiskt skett med skolans värld. Eleverna hade successivt tappat förmågan att drömma. Förmågan att fantisera verkade ha tagit slut. Den fria skrivningen blev en plåga och till slut försvann min egen entusiasm. Min teori var att andra satt och skapade drömmar åt barn. Man kunde nu köpa sig drömmar i datorer och på cd-skivor.

  Jag minns att jag avslutade mina skolår med att införa en "drömtimme" i veckan. Eleverna fick helt enkelt sitta, ligga eller stå och försöka att drömma sig iväg på äventyr.

  Första resan

  För mig har drömmar alltid varit en grogrund för det liv jag realiserat. Drömmarna och fantasierna har varit bränslet för att verkställa upptäcktsfärder, för fjällvandringar och intressanta flugfisken.

  Fjällen var min första stora lockelse. Jag bara måste dit, till de där vittoppade bergen med sitt okända rum att upptäcka, stort, brett och mäktigt.

  I början på sextiotalet var det dags för jungfruresan. Min mosters man hade kommit hem till gårdarna i norra Jämtland med ett flugspö, en tingest som förändrade mitt fiskarliv. Från den stunden var jag såld och samma sommar drog vi till fjälls. Målet för resan var den lilla norska getfarmarbyn Ingulsvatn intill en sjö med samma namn. Ur sjön rann ett underskönt vattendrag som kallades Ingulsåa, som i sin tur så småningom rann ut i den legendomspunna Tunnsjøen.

  Vi bodde i en gränstraktstuga märkt av skrämmande tecken. I vedspisens bakugn fanns märken efter nazisternas framfart. Men på väggarna fanns synliga bevis som vittnade om ett häftigt öringfiske. Utsågade profiler av stora öringar, alla tagna i ån, fanns uppspikade på väggarna. Det vilade en kuslig atmosfär över stugan och jag sov därför för det mesta utomhus.

  En flugfiskare föddes

  Under denna min första riktiga flugfiskeresa till fjälls grundlades det intresse som skulle bli mitt. Fjällen blev min trakt och skulle så förbli.

  Det var sensommar med sköna dagar och ljumma skymningsaftnar. Flugfisket var intressant, även om sporadiska anteckningar påminner om att fisket var svårt och flugspöet ett trilskande och svårhanterat redskap. Ute på de blanka selen vakade mängder med rödingar och efter stränderna patrullerade de större öringarna. Min chans låg i att fiska om nätterna, då mörkrets skydd hjälpte mig att kunna lura en och annan öring. 

  Jag har en synupplevelse från fjällvistelsen som aldrig vill lämna mitt inre. Sittande på en kal klippudde hade jag en charmerande utsikt. Selet nedanför mina fötter speglade i gult och orange, fjällskogen var svart silhuett mot röd horisont. Någonstans i mitt undermedvetna, kanske mellan träden i söder, glödde det från den trolska Tunnsjöen med den berömda offerplatsen Tunnsjöguden. Fantasierna satte fart ...

  Resan från vardagen

  Nu har det gått många år sedan händelsen, men ristningarna som då gjordes har blivit riktmärken för mitt fortsatta fiske med flugspöet. Drömmar och fantasier måste blandas för att vardagen ska bli så pass intressant att de är mödan värd. Livet är till för alla men bygger på att vi kan fylla innehållet med något personligt. För mig blev det fjällen, flugfisket och kamratskapet.

  Under mina första hektiska lärarår märkte jag att hjärnan behövde sin dos av tystnad. Även om jobbet var trevligt blev jag naturligtvis perforerad med ljud av alla de slag. Därför blev den givna tillflyktsorten det fjärran Sandåslandet norr om Kiruna i svenska Lappland. Numera har jag förstått att tystnad har blivit en allt mer efterlängtad nödvändighet, en bristvara i vår allt mer uppskruvade värld.

  Sandåslandet har blivit en del av min själ, inte enbart för fiskets skulle utan kanske mer för den läkande kraft som området fortfarande kan erbjuda.

- Har du problem så löser du dem i skogen, sa alltid morfar. Naturligtvis visste han vad som gällde och ett flertal gånger såg jag honom sitta på en stubbe i skogen och älta sina bryderier.

  Fjället tiger

  Befinner jag mig på fjället kommer tankarna i en annan dager. Luften är ofta klar och hög, landskapet öppet och horisonten rundkulligt harmonisk.

  Fjällens lockelser har varit många. För mig har det känts viktigt att få vara ensam i detta tomhetens rum. Gärna tillsammans med an god vän, en gelike som också har förväntningar om en nära relation till tystnaden, ensamheten och det allestädes närvarande flugfisket.

  För några år sedan satt jag och pratade med en same från de övre delarna av Kaitumälven. Han hade kommit med båt den långa vägen från Kaitum by och var på väg upp till sin barndoms sommarviste. På platsen hade han restaurerat den gamla jordkåtan och huserade där under barmarksperioden. Han var en gammal man med många minnen. Trots åldern kunde han inte undvara sommaren på vistet, en plats där han rotat sig som renskötare.

  Samtalet började trögt men tog lite fart i takt med att solen drog mot väster. Plötsligt reste han sig upp, tackade artigt för visiten och klev raskt i båten. När jag frågade varför han fick så bråttom sa han att fjällen hade sagt ifrån. Orden tog slut.

- Fjället tiger, sa han innan han drog igång snurran.

  Orden fick mig att tänka i andra banor. Fjällets man hade plötsligt fått ont om ord, ett fenomen som förmodligen hade berott på en tyst kommunikation med ett helt livs ständiga följeslagare, nämligen fjällen. Resten av den sommaren pratade jag med fjällen utan att få svar tillbaka.

  Det tysta rummet

  Flugfiskets tjusning ligger parallell med begrepp som tystnad, ensamhet och fridfullhet. Jag har aldrig varit någon vän av trängsel, allra minst på fjället. Undantaget kan vara min familjs årliga vistelse på fiskeanläggningen i Tjuonajokk. Ställningstagandet har ingenting med vare sig skygghet eller människofientlighet att göra. Mer med rötter, arv och egoism. Själen måste läkas och tankarna omvårdas.

  Ingenting är så ojämförligt skönt som åsynen av det första harrvaket. Precis när ytristningen upptäckts fyller en varm känsla av igenkännande kroppen. Första oron stillas och kaffehurran kan plockas fram.

  Fjälltrakternas egenart som fridfullt rum har för länge sedan slagit an tonen om paradiset. Trots mer eller mindre vidlyftiga resor jorden runt vet jag var fjällen finns. När min längtan är som hetast - kring jul och nyår - är det bergen i norr som hägrar, trots oförglömliga flugfisken i de ginklara älvarna i Nya Zeeland, Kamchatka, Mongoliet, Island med flera länder. Jag tror att det har att göra med fjället som ett fundament, ett evighetens minnesmärke till oss människor.

  En stilla afton

  Det var sent om aftonen. Strömmen glittrade så där förföriskt som den kan ibland i det ögonblick när solen doppar för kort vila bakom högsta berget.

  Den kokta harren hade avnjutits under tystnad. En ljum vind varslade att nu kunde förhoppningsvis fjällåsländorna kläckas. Det låg spänd förväntan i luften.

Min största bedrift är att ha gjort min son Martin flugfiskefrälst

  En blåhakesångare satte sig tyst på björkgrenen nära intill mig, ett tecken som tydde på att kullen nyss hade kläckts. En älgko med chokladbrun kalv rotade i buskarna på andra sidan jokken och i fjärran hörde jag skriet från en hungrig rödräv. Precis så ville jag att naturen alltid skulle vara. Tyst, men ändå fylld av dess egna ljud.

  Med trötthet i kroppen stapplade jag sakta ut i strömmen. Älgarna fick korn på mig och lommade vidare uppför bergsslänten. Räven tystnade, och plötsligt hörde jag mitt eget hjärta bulta i kroppen.

  Jag satte mig ner på en sten. Några sländor kom inte fram den kvällen heller. Några skapliga harrar visade i alla fall rygg framför nästa sten. Men jägaren i mig hade tydligen somnat. Ett kort ögonblick av en ultimat situation gav mig insikt att nu mådde jag som allra bäst.

  När jag ålade mig in i tältet kände jag fridfullheten ända ned i magtrakten. Jag hängde upp de fuktiga strumporna och sockorna på linan under taket, drog av mig skjortan och långkalsongarna, och gled in i sovsäcken. Innan John Blund gjorde min den äran hann jag tänka att just i kväll tystnade faktiskt fjällen. Han hade nog rätt i alla fall, min kamrat från Kaitumdalens övre delar.

  Den läkande kraften

  Under en svår tid i mitt liv bar jag på en stor sorg. Kroppen fann inte lugn. Jag kände mig nervös och allmänt fladdrig.

  Jobbet fungerade bara hjälpligt och allt gick på rutin och slentrian. Jag hade tappat sugen. Det fanns bara en utväg kvar. "Du löser dina problem bäst i skogen", sa en gång min morfar. Jag drog till fjälls, till Hotagen i västra Jämtland.

  En man med sargade förhoppningar och torftigt själsliv, är ingen trevlig bekantskap. Därför vandrade jag ensam in över fjällmyrarna, slog upp tältet vid en tjärn jag kände till. På plats bestämde jag mig för att inte återvända förrän olustkänslorna lämnat mitt upproriska inre. Det gjorde ont, jag åt inte och fiskade inte på flera dagar, trots att öringarna vakade.

  Fjärde dagen hände något förunderligt. Jag vaknade av att solen sken och att en fin vind lekte med den fladdrande tältduken. Det fanns ett ljus i tältet som jag sällan hade sett. En skir förhoppning om bättre tider hade infunnit sig. Fiskefebern pockade åter på.

  Under tio dagar irrade jag runt i tjärnsystemet, lade sporadiskt mina flugor och fick till slut mina öringar. Hela tiden kände jag en närvaro från något barmhärtigt, något som gav mig insikten om framtidens mer positiva inriktning. Själen värkte fortfarande, men för varje dag som gick lindrades det psykiska skruvstädet.

  Silent Friends

  Den tysta fjällskogens svarta granar blev mina samtalsvänner. "Diskussionerna" var mycket givande. För mig blev träden vad fjällen varit för samen uppe i Kaitumdalen. Tysta bundsförvanter som var att lita på.

  Tionde dagen rev jag tältet. När jag drog den tunga ryggsäcken över axlarna förstod jag att platsen för evigt blivit min. Senare samma eftermiddag stannade jag vid en kiosk i Strömsund och köpte en stor och sliskig hamburgare. Jag lutade mig mot motorhuven och blickade förstrött mot de grånande horisonterna. Någonstans bortom bergen fanns en plats dit jag aldrig mer skulle återvända.

  I skrivande stund råder ännu vinter i Råneå. Framför brasan ligger katten och kurar och ute lägrar den mörka vårvinternatten landskapet. Än är det långt kvar till kommande fjällfisken, till vakande harrar och till tysta fjäll. Men drömmar kan bejakas, och fantasier hålla hoppet om kommande intressanta flugfisken vid liv.

Denna artikel var publicerad i Flugfiske i Norden, nr 2, 2006

Är du intresserad av att prenumerera på FiN, så kan du beställa en prenumeration genom att klicka här och fylla i det då visade formuläret.

Tillbaka till artikelindex

© Copyright 2006 Flugfiske i Norden