Speyflugans renässans. Artikel av Paul Little

Speyflugans renässans.
Av Paul Little
Foto: Ulf Börjesson

Gold Speal, Black King, Lady Caroline

Paul Little är ett världsnamn inom flugbindning, med specialitet laxflugor. Här berättar han lite om speyflugor och ger tips om hur man binder sådana.

Bakom det växande intresset för att binda och fiska speyflugor ligger delvis säkert det nordamerikanska fisket efter steelhead, och utövarnas ny tolkningar av flugtypen. Flugor med ett långt och rörligt hackel är något av en nyckel i det fisket. Syd Glasso var en av pionjärerna i konsten att skapa moderna varianter av speyflugorna. Hela hackel fick utgöra vingar istället för, som traditionellt är, fjädersegment från sjöfågel. Hackel i klara färger fick er sätta mer diskreta, oftast från häger. Förnyelsen beskrivs i två bra böcker, Spey Flies and Dee Flies av John Shewey och Spey Flies and how to tie them av Bob Veverka. Tydliga fotoillustrationer lämnar inget i övrigt att önska vad gäller bindinstruktioner. I den här korta artikeln riktar jag emellertid intresset mot traditionella speyflugor.

Lättåtkomliga material

Klassiska speyflugor bands av lättillgängliga material i oansenliga färger. Som kroppsmaterial valdes mestadels »berlin ull«, från marinofår. Ullen har fin struktur, är lätt att färga och är enkel att dubba med för att forma flugans kropp.

Kroppshackel utgjordes oftast av hägerns rygg- och bröstfjädrar eller så togs det från den »mystiska« Spey Cock´s stjärttäckare. Den senare fågeln har gett upphov till diskussioner, huruvida den var en särskilt framavlad ras eller en vanlig tupp som fanns vid Speyside på den tiden. Fronthacklet hämtades från kricka, bläsand, pärlhöna eller guldfasan.

Ribbingmaterialet var flat och oval metall tinsel i silver och guld.

För vingarna på dessa flugor användes gräsandhanens i topparna bronsaktigt färgade fjädrar.

Kompositionen var tämligen enkel: dubbad kropp, långt mjukt hackel, ribbingar och en lågt liggande vinge. Materialval och mönster hade ett bestämt syfte. Spey flugorna skulle likna en av laxens många byten till havsräkor. Bilder från den tid en visar flugor med tunna kroppar, långa svepande hackel och lågt liggande vingar, hacklen föreställde benen och vingen räkans skal. Typiska gamla speyflugemönster är Black King, Gold Speal och Lady Caroline.

Att binda en Black King

Man kan lära sig mycket genom att binda den här flugtypen. Låt oss titta på Black King (från Autumn´s on the Spey av A. E. Knox):

Jag föredrar en långskaftad krok som dressas kort. Fäst och linda bindtråden ned till en punkt där kroppen ska sluta , vilket är i linje strax framför krokspetsen. Det breda silvertinslet sned skäres till taperad form i änden för att lättare kunna bindas in, med två tre varv i riktning mot krokögat, och för att inte bilda en klump där det viks framåt i första ribbingvarvet. Snedskär så en bit tunnare guldtinsel och fäst in den nedanför med två tre bak åtriktade bindtrådsvarv.

Black King

Så kommer vi till »the Schlappen hackle« vilket är det närmast jämförbara med gammaldags Spey-tuppfjäder, förmodligen samma sak. Välj en natursvart tupp fjäder och håll den med den matta sidan mot dig och toppen pekan de mot krokböjen. Dra bort fibrerna från fjäderns undersida. Fäst fjädern vid butten med de kvarvarande fibrerna in till krokskaftet, mellan infästena av de båda tinslen.

Gör en dubbingögla av bindtråden och linda en slank kropp med svart ull fram mot krokögat men kom ihåg att lämna tillräcklig plats för fronthacklet.

Linda det flata silvertinslet framåt i glesa varv till samma punkt. Linda därefter det flata guldtinslet mellan varven silvertinsel och säkra med ett trådvarv. Följ så efter med hacklet intill guldtinslet och gör några extra varv längst fram innan det låses. Nu kan man se att de längsta fibrerna finns vid krokböjen och de kortare närmast ögat, för bästa likhet med benen hos förebilden räkan. Stryk nedåt hackelfibrerna under krokskaftet och linda tre varv pärlhönehackel längst fram, och stryk ned även dessa.

Vingen består av två sektioner bronsfärgad gräsand, tagna från motstående vingars fjädrar (vänster och höger). Skär 12–13 millimeter breda sektioner ur fjädrarna med stambitarna kvar, för att hålla i när du lägger samman vingsektionerna och rätar ut i rakare vinkel. Var noga med att under inbindningen behålla de tunna »fiberrötterna« som ansluter till stammen, eftersom denna del starkast binder samman fibrerna (många av de gamla mönsterangivelserna anger gräsandfjäder med fina fiberrötter). Vingen skall vara lite längre än flugkroppen. Den kan monteras på olika sätt men det vanligaste är att fästa vingen med »soft loops«, alltså med löst slagna trådöglor: Dra vingsektionerna i rätt vinkel mot fjäderstammarna och placera vingsektionerna på varandra.

Håll vingarna mot krokskaftet ungefär halvvägs ned för kroppen. Slå därefter löst två öglor ovaxad bindtråd om dem, ungefär där huvudet ska ta vid. Dra så långsamt och mjukt åt tråden, rakt ned, för att ge ett jämnt fördelat tryck åt infästningen av vingarna som inte reser dem eller splittrar deras fibrer. Användandet av ovaxad tråd är en förutsättning för att den inte ska dra isär vingfibrerna!

Vaxa nu bindtråden, klipp av fiberrötterna samt linda och forma till ett nätt huvud. Vingarna ska omsluta kroppen på så vis att ungefär bara nedre delen av den är synlig.

Teckning av Thommy Gustavsson

Denna artikel var publicerad i Flugfiske i Norden, nr 1, 2007

Är du intresserad av att prenumerera på FiN, så kan du beställa en prenumeration genom att klicka här och fylla i det då visade formuläret.

Tillbaka till artikelindex