Nya upptäckter kring öringen och flodpärlmusslan, Text: Stefan Lundberg (Naturhistoriska riksmuseet)

Tillbaka till artikelindex

Nya upptäckter kring öringen och flodpärlmusslan
Text: Stefan Lundberg (Naturhistoriska riksmuseet)
Akvareller: Michael Holmberg

Att den hotade arten flodpärlmussla är en indikator på ett strömvattens hälsotillstånd har många av oss flugfiskare lärt, liksom om musslans beroende av öring för en framgångsrik fortplantning. Nya iakttagelser har gjorts kring hur det går till när musslans larver sprids till bärarna och värddjuren; öringen och laxen.

Visst är den sällsynta flodpärlmusslan en art som är lätt att både fascineras och engageras av! Den hör bland annat hemma bland ett fåtal djurarter som kan bli över hundra år gamla och är en av de mest långlivade i vår svenska djurvärld.

Det äldsta kända exemplaret härrör från Görjeån i trakten av Jokkmokk och åldersbestämdes till 256 år! Då den sällsynta fall kan bilda värdefulla pärlor organiserade kung Karl XI redan i slutet av 1600-talet pärlfisket i landet med förhoppningen att Sverige på så sätt skulle kunna förbättra sina statsfinanser. Carl von Linné gav sedan på 1700-talet arten dess vetenskapliga namn Margaritifera, vilket betyder just pärlbärare. Nu, 300 senare, är vi bekymrade för flodpärlmusslans fortsatta existens.

Det omfattande pärlfisket höll på att utrota arten i många vatten och ledde1994 till att detta förbjöds i och med att arten fridlystes enligt fiskerilagstiftningen. Undersökningar som gjorts inom hela flodpärlmusslans utbredningsområde, från nordöstra USA och Kanada, via Europa, till Rysslands västra delar, vittnar om att arten är på kraftig tillbakagång. Värst är situationen ide mer tättbefolkade delarna av dess utbredningsområde. Det huvudsakliga problemet tycks vara att flodpärlmusslorna, till följd av försämringar av livsmiljön, nuförtiden misslyckas med sin fortplantning vilket på sikt leder till att de till slut försvinner från strömvattnen. I drygt en tredjedel av de svenska vattendragen där den fanns i början av 1900-talet, har den nu försvunnit. I centrala Europa anses flodpärlmusslan ha minskat med hela 90 %.

Omfattande bevarandeprojekt pågår därför för att på sikt förbättra situationen för dessa fascinerande blötdjur i våra strömvatten.

Om flodpärlmusslan

Flodpärlmusslan lever i huvudsak ett stillasittande liv, ofta nedgrävd i grus och sand på bottnen av vattendragen, i både skogs- och jordbrukslandskapet. Flodpärlmusselvattnet ska ha ett permanent flöde, gärna också med relativt hög hastighet. Vattenkvalitén ska vara mycket bra (i nivån tjänligt som dricksvatten), naturligt klart, syrerikt och näringsfattigt samt välbuffrat med ett stabilt pH. Den vuxna flodpärlmusslan livnär sig främst genom att filtrera vatten genom gälarna. Vid filtreringen fångas små näringspartiklar ur vattenmassan, vilka sedan förs till musslans mage och tarm. Nya studier har även visat att musslorna, som ett komplement till filtreringen, också kan ta upp små födopartiklar direkt ur botten gruset med hjälp av grävfoten. Denna kraftiga muskel, vilken även möjliggör att musslorna kan förflytta sig kortare sträckor, är mycket rörlig och dessutom klibbig på ytan. Födopartiklar fastnar därför lätt här och förs sedan vidare till matsmältningsapparaten.

Flodpärlmusslan, liksom damm- och målarmusslor, har en mycket speciell och avancerad förökning. De är alla beroende av olika fiskarter i närmiljön som under en tid fungerar som värdar för musslornas larver, glochidier. Larverna måste först leva en tid som parasiter på värdfiskarnas gälar om de sen ska kunna utvecklas till unga musslor och klara ett fortsatt liv. Värdfiskarna skadas som regel inte av detta tillfälliga parasitangrepp. Hos flodpärlmusslan vet man att det krävs god förekomst av unga individer av lax eller öring i närmiljön för att livscykeln ska fungera. Studier från Norge visar att det också finns specialiserade lax- och öringmusslor.

Flodpärlmusslor som samexisterat länge i ett vattensystem tillsammans med lax tycks vara hänvisad till lax som värdfisk, och musslor som levt tillsammans med öring fungerar bara tillfredsställande på öring. Det finns även indikationer på att en viss typ av fiskstam kan ha betydelse. Inplanterade, »främmande«, öringstammarfungerar i regel sämre som värdar än det ursprungliga öringbeståndet. Beträffande damm- och målarmusslor är kunskaperna sämre. Nyare studier visar att abborre och gädda kan fungera som värdar åt larverna från några av dessa stormusselarter.

Reproduktion och spridning

Alla våra inhemska arter av stormusslor är skildkönade. Det förekommer alltså både han- och honmusslor i ett bestånd. Flodpärlmusslan blir könsmogen först vid en ålder av ca 20–25 år. Befruktningen av honmusslorna sker under sommaren (juni–juli) genom att hanmusslorna sprutar ut kaskader av spermier i vattnet som via honornas inströmningsöppning når äggen (bild 1). Det gäller alltså att befinna sig i rätt upp- och nedströmsläge för att befruktning ska ske. De befruktade äggen utvecklas sedan under flera veckor i speciella fickor på honornas gälar till ca 0,06–0,07 mm stora glochidielarver. En enda hona kan producera ända upp mot fyra miljoner glochidielarver!

Hanmusslorna sprutar ut kaskader av spermier i vattnet
som via honornas inströmningsöppning når äggen

Någon gång mellan juli och september sprutar honorna ut glochidierna i vattenströmmen, inledningsvis »paketerade« i små säckliknandeslemklumpar (bild 2). Detta sker plötsligt och mycket synkroniserat, under en period av en till två dagar. Det är mycket troligt att temperatur eller någon annan förändring i musslornas miljö indikerar för honorna när larverna kan släppas fria men här råder ännu stor kunskapsbrist.

Någon gång mellan juli och september sprutar honorna ut glochidierna i vattenströmmen, inledningsvis »paketerade« i små säckliknandeslemklumpar

Glochidiepaketen flyter först med vattenströmmen och verkar troligen anlockande på öringen i området som gärna tar dem för föda (bild 3). Då brister glochidiepaketen och innehållet av mussellarver får ett utmärkt tillfälle att fästa sig på fiskarnas gälar.

Glochidiepaketen flyter först med vattenströmmen och verkar troligen anlockande på öringen i området som gärna tar dem för föda

Larverna kan överleva i högst sex dagar utan att träffa på sin värdfisk. Det är dock mycket få larver som överlever, nästan alla sveps ändå med av ström men och dör. Det har visat sig att äldre öringar stöter bort dessa larver, de är resistenta mot angreppen. Bara de yngre öringarna, årsyngel (0+) och ensomriga (1+), som ju lever helt bottennära och ofta intill musslorna, »duger« som värddjur. Då de yngre öringarna dessutom är mycket stationära innebär troligen detta att spridningen av flodpärlmusslor till nya, uppströms belägna miljöer, sker mycket långsamt.

Parasiterar i 9–10 månader

Efter att glochidielarverna fastnat på gälarna (de är utrustade med kraftiga hakar som nyper tag) kapslas de in i en liten cysta på gälen och lever här som parasiter upp till 9–10månader beroende på vattentemperaturen. När de vuxit till en cirka 0,5 mm stor mussla släpper de sedan taget från fiskens gälar och förs med strömmarna mot vattendragets botten. Om de har sådan tur att de hamnar på en lämplig sand- eller grusbotten, gräver de ner sig här. Där skall de under den första sommaren först tillväxa till en storlek av drygt 1mm på sin upplagsnäring annars dör de. De därefter fyra följande åren växer den unga flodpärlmusslan i snitt ca 1 mm. Den får troligen näring de första åren nere i vattendragets botten genom att äta mikroskopiska partiklar med hjälp av sin grävfot.

Via snitt i skalet kan årsringarna räknas och musslan åldersbestämmas

Därefter tar det upp till åtta år innanmusslan vid en längd av ca 10 mm sticker upp ur bottenmaterialet och börjar ett »nytt« liv som filtrerande organism. Tillväxten ökarsuccessivt efter det femte levnadsåret på bottnen vilket medför att musslan uppvisar ett exponentiellt tillväxtförlopp under sin första levnadstid. Eftersom musslans tillväxt nästan uteslutande sker under sommarhalvåret bildas årsringar i skalet. Via snitt i skalet kan årsringarna räknas och musslan åldersbestämmas (bild 5).

Flodpärlmusslans låständer (vänster skalhalva och höger skalhalva, sett från insidan). Man artbestämmer enklast utifrån denna del (på funna skal). Endast flodpärlmusslan har två kraftiga huvudtänder i vänster skalhalva och en i den högra, vilket skiljer den arter av sötvattensmusslor. I Sverige finns även flera arter damm- och målarmusslor, samt den från Asien introducerade vandrarmusslan. Totalt finns åtta arter av så kallade »stor-musslor« i landet.

En ny upptäckt!

För ett par somrar sedan råkade Urban Pettersson från Örebro, under ett inventeringsarbete i Närke, finnas på plats vid det tillfälle när honmusslorna sprutade ut glochidierna i form av små slempaket ut i vattenströmmen. Han kunde med egna ögon se hela skeendet: hur öringungar skyndade att plocka i sig av glochidiepaketen som genast brast i munnen. De glochidiepaket som inte fångades av fisk sjönk dock snart och löstes snabbt upp vidbottenkontakt med betydligt sämre träffbild som följd. Vid ett återbesök bara några dagar efter honmusslornas glochidieutsläpp fanns dock inga synliga spår i vattnet av händelsen.

De observationer som Urban så turligt gjorde är i mångt och mycket unika. Tidigare har man inte känt till så i detalj hur överföringen av glochidier till öringen gått till annat än att dessa spridits mer slumpartat i vattnet. Det observerade fenomenet att musslor paketerar sina larver i syfte att presentera dem som lockbete för lämpliga värdfiskar är dock tidigare känt från andra delar av världen. I Nord Amerika finns en annan musselart som förfinat detta beteende ytterligare. Honmusslan av denna art utvecklar en långslemtråd i vars ände den fäst sitt glochidiepaket, dessutom utformat för att likna en liten elritsa! Man kan alltså till och med påstå att musslan aktivt fiskar. Den värdfisk som sen lockas till att hugga på betet får då en hel svärm av mussellarver i munnen och på gälarna.

Fortfarande vet vi dock inte om Urban Petterssons observationer av flodpärlmusslorna i ett vattendrag i Närke endast är något unikt för dessa lokala musselbestånd? Här finns alltså alla möjligheter för aktiva flugfiskare i landet att göra liknande upptäckter. Som flugfiskare bör man dessutom tänka på att alltid vada observant och undvika att trampa i bottenpartier med kolonier av flodpärlmusslor. Tänk också på att fridlysningen av flodpärlmusslan innebär »endast se, men inte röra«!

Denna artikel var publicerad i Flugfiske i Norden, nr 4, 2007

Är du intresserad av att prenumerera på FiN, så kan du beställa en prenumeration genom att klicka här och fylla i det då visade formuläret.

Tillbaka till artikelindex