Tillbaka till artikelindex

L L Dickerson – de snabba
flugspönas förkämpe
Text och foto: Lars-Åke
Olsson

»Prova
Dickerson på nästa fisk under trädgrenarna!
Jag tog tacksamt emot
hans spö. Det skulle bli ett svårt kast och jag gjorde några provkast mitt i
strömmen tills Dickerson kändes som en vän. Aktionen var jämn och snabb.
Dess behagliga spänst kastade linan och torrflugan med överraskande lätthet,
helt olikt allt annat som jag fiskat med tidigare.
Öringen vakade två
gånger och jag torkade flugan med en serie snabba luftkast och kastade.
Linan och tafsen rullade ut och flugan landade mjukt och precist ovanför
öringen utan att jag behövde anstränga mig. Jag behövde bara peka på den med
spöet. Det har gått nästan 40 år sedan dess men jag kommer fortfarande ihåg
det vackra Dickersonspöet och dess unika, snabba aktion. «
Ernest G Schwiebert från boken
Dickerson – The Man and His Rods, 1991.
Dickerson byggde spön
som saknade alla onödiga ut smyckningar och kosmetiska effekter. Hur de
kastade och fiskade var viktigare än hur de såg ut. Bambun och den
sparsmakade finishen skulle spegla hederligheten i hans arbete. På grund av
den stora depressionen som gjorde honom arbetslös, började han bygga
flugspön som så småningom gjorde honom till en av Amerikas mest respekterade
spöbyggare. I delstaten Michigan där också Paul Young fanns, långt bort
ifrån Catskillområdet som var centrum för spöbyggandet, började han sitt
bygge genom försök och misslyckande metoden. Det fanns ingen att fråga, på
den tiden bevakade man noggrant sina hemligheter och kunskaper, och på
biblioteket fann han inga böcker om hur man bygger flugspön av bambu, trots
att George Parker Holdens bok The Idyl of the Split-Bamboo – A Carefully
Detailed Description of the Rod´s Building, hade getts ut redan 1920.
Tillverkade allt
själv
Dickerson började med
att tillverka alla sina verktyg; hyvelmallar, sågar, speciella verktyg för
att göra skruvrullfästen med gängor, rullfästen i trä, en fräsmaskin för
bamburibborna, spöholkar, spötuber och allt annat som han behövde. Det
gjorde att han kunde kontrollera byggnadsprocessen från början till slut,
något som var mycket viktigt för hedersmannen och perfektionisten Dickerson.
Redan tidigt i livet tillverkade han vad han behövde för olika ändamål. Han
var aldrig rädd för att misslyckas och när han koncentrerade sig på att lösa
ett problem hade problemet ingen chans att fortsätta att vara ett problem.
Han beundrade Leonard
som spöbyggare av främst två skäl. Det första var spönas design, en jämn
tapering och aktion genom hela spöet. Det andra var noggrannheten att välja
den bästa bambun. Dickerson var mycket noga med valet av bambu. Stockarna
skulle ha en diameter av 5–5,5 cm, inte de tjocka stockar som favoriserades
av många spöbyggare. De måste vara raka, vällagrade och torra. Utsidan måste
vara fri från fläckar, vattenmärken och insektsangrepp. Hans ovanlig val av
smalare bambustockar berodde på att de hade ett tjockare lager av den hårda
emaljliknande ytan och en större täthet av kraftfibrer, bambustockens
muskler.
Ytterligare ett bevis
på Dickersons syn på bambu och hans byggteknik var att han från den
tjockaste delen av bambustocken tog en eller två ribbor, gjorde samma sak
med en annan stock och fortsatte tills han hade sex ribbor som passade ihop
till en perfekt arbetande enhet.
(Det förfarandet kan
man läsa om i boken om Dickerson och också i Keans berömda Famous Rods and
Rod Makers. Några spöbyggare ifrågasätter dock riktigheten i metoden).
Dickerson placerade noderna, eller blad knutarna, på bambun enligt formeln 3
x 3, precis som Leonard. I början hyvlade han bamburibborna för hand men som
så många andra spöbyggare, till exempel Leonard, Edwards, Powell, Payne –
designade han och byggde efter år 1935 en fräsmaskin för att såga sina
bamburibbor till exakt 60 graders vinkel. Han började också dopplacka sina
spön istället för att pensellacka dem.

Bill Flicks två Dickerson-spön
8013 fanns inte kvar, när artikelförfattaren besökte honom. Han hade sålt
dem för många år sedan. Däremot fanns pappa Arts 801510, 3-delat med två
toppar och signerat av Dickerson för Art Flick.
Några av hans mest
berömda taperingar är 7613, 7´6” långt, 8013, 8´ långt, 8014, 8´ långt. Ett
spö med beteckningen Dickerson 8013 till exempel betydde att 80 stod för 8
fot långt och 13 var måttet på holken (13/64th av en inch). Hans 3-delade
spön kunde ha beteckningen Dickerson 861611 vilken berättade att spöet var 8
fot och 6 inches långt och 3-delat. Siffran 16 var storleken på första
holken och 11 storleken på den andra holken.
Efter andra
världskriget byggde Dickerson 2-delade, snabba och kraftfulla spön, spön som
många ansåg var typiska Dickerson-spön, de som bidrog till hans berömmelse.
De fick det välbekanta utseendet med gula eller gulbruna lindningar kantade
med svart, ett reversed half-wells handtag med skruvrullfäste i aluminium
och svart valnöt och blånerade holkar. Hans signature wraps, som samtidigt
var mått för att mäta fisk, var fyra smala bruna lindningar med svarta
kanter som var placerade 42,5 cm, 45 cm, 47,5 cm och 50 cm från ändbutten.
Han var före sin tid när
det gällde att bygga snabba spön, Leonards motsvarighet, till exempel, kom
inte förrän på 1970- och 80-talet.
»Sweet and delicate«
Många av L L Dickersons
kunder fiskade i Michigans Au Sable från de speciella smala, flatbottnade
båtarna från vilka man behövde kasta en lång lina och lyfta den med ett
luftkast och sedan placera flugan träffsäkert ovanför en vakande öring och
efter det att den krokats, hindra den från att gå in i strändernas nedfallna
träd och buskar. Från 8014 kom också 8014 Guide och 8015 Guide Special,
mycket kraftiga och snabba spön med starka toppar. Medan många anser att
just de spöna var ty piska Dickerson-spön menar andra att de var mera bevis
på Dickersons villighet att tillfredsställa sina kunders speciella önskemål.
Hans 7011, 7612, 8012, för att välja några, hade en mera delikat aktion.
Dickerson byggde ett stort antal olika 8-fots spön, kanske flera än någon
annan spöbyggare och han ansåg att hans spön kastade bäst om de var 8 fot
eller längre.
Modell 8013, 2-delat
anses av många som hans bästa tapering – »a sweet delicate rod«. Det var ett
spö som Art Flick och hans son Bill fiskade med. Art Flick var den
legendariske flugbindaren i Catskill Mountains, där hans favoritström var
Schoharie Creek. Han ägde också värdshuset Westkill Tavern. Hans mest kända
flugor är Red Quill, Grey Fox Variant och Flick´s Dun Variant. Variant
betyder att hacklet på torrflugan är ovanligt långt i förhållande till
krokstorleken. Hans favoritmaterial för kroppar på torrflugor var skalad
hackelstam som han lindade på kroken och sedan lackade. Flicks populära bok
om insekter och flugbindning; Streamside Guide och New Streamside Guide har
i dag sålts i 200 000 exemplar.
I boken om Dickerson,
oundgänglig för alla som är intresserad av split-cane spön och deras
historia och givetvis av Dickerson själv, finns ett brev daterat 1 juni
1955. Det är skrivet av Bill Flick och är en beställning av tre stycken
Dickerson 8013, ett till sig själv och de andra två till fiskevänner.
Bill Flick skriver att
han är så nöjd med sitt 8013 att han vill beställa en kopia av det för den
eventualitet att Dickerson funderar på att sluta bygga spön eller om han
skulle bryta av det eller få det stulet. Han skriver vidare att han har hört
av sin far att Dickerson nu bygger en modell 8013 med snabbare aktion. Han
vill emellertid ha en kopia av det spö som han redan har – »the sweet
delicate rod« – eftersom inte bara han utan också hans vänner tycker så
mycket om det.
Provkastning med
Bill Flick
– Hi, I am Bill Flick!
En vithårig man, just
fyllda 80 år, lätt framåtböjd, med ett intresserat ansiktsuttryck, räckte
fram en senig hand och kramade min. Vi träffades inne i Dan Baileys
flugfiskebutik. Den legendariske Dan som på 1930-talet hade gjort en lång
resa från Catskills små strömmar till Montana för en fiskesemester,
förälskade sig i Klippiga Bergens vykortssköna landskap och snabba strömmar
och bestämde sig för att stanna.

Bill Flick konstaterade vid
kastningen utanför flugfiskemuseet att hans pappas Dickerson-spö var lika
»sweet and delicate« som hans egna spön en gång var.
Tillsammans med Lee
Wulff, en av USAs främsta fiskeprofiler någonsin, band de, de odödliga
torrflugorna Grey Wulff, White Wulff och – Royal Wulff! Butiken som i dag
drivs av sonen John ligger så nära Yellowstone River, USAs längsta outbyggda
älv och också de tre lika berömda strömmarna DePuy spring creek, Armstrong
spring creek och Nelson spring creek, att man en stilla vårdag nästan kan
höra sorlet från de tre och bruset från den stora.
Bill och jag åkte den
korta biten bort till Federation of Fly Fishers museum där pappa Arts
porträtt fanns bakom glas tillsammans med en av hans sköna Variant
torrflugor med det överlånga hacklet. Det var första gången jag såg ett
original och jag häpnade över hur tunn och elegant flugan var bunden med
bara ett par varv »av ett mycket styvt tupphackel«. Här stämde det
överdrivna uttrycket »dansa på tåspetsarna som en ballerina« in. Just så
måste Art Flicks torrflugor ha gjort när de landade på vattenytan. Vilken
öring skulle ha kunnat motstå dem?

Att, som här
artikelförfattaren, kunna lyfta lång lina och sedan med ett luftkast placera
flugan träffsäkert ovanför en vakande öring – var de förväntningar L L
Dickersons kunder hade på hans spön.
Bill hade sålt sina två
Dickerson-spön 8013 för länge sedan. Däremot fanns pappa Arts 801510,
3-delat med två toppar, signerat av Dickerson för Art Flick.
– Kan vi kasta med det
på gräsmattan utanför museet? – Of course!
Med en dubbeltaperad
lina i klass 5 kastade vi bägge och Bill konstaterade att pappas Dickerson
var lika »sweet and delicate« som hans egna spön en gång var. Det var inte
ett av Dickersons snabba, kraftfulla spön som kunde kasta och lyfta en lång
lina utan ett spö för fiske på korta och medellånga avstånd, designat för
Art Flick och hans fiske i den lilla strömmen Schoharie där han gjorde sina
insektsundersökningar som lade grunden till hans bok Streamside Guide. Det
var mjukt och lättkastat och demonstrerade tydligt bambuns förnämliga
egenskaper som spömaterial. Det var magiskt att se namnet Art Flick på
spöklingan; legendarisk flugbindare, flugfiskare och entomolog som starkt
bidragit till Catskills och USAs flugfiskehistoria.

Jag hade tagit med mig
boken om Dickerson och på sidan med brevet från den 1 juni 1955 fick Bill
Flick, efter 53 år åter skriva sin namnteckning.
Text och foto: Lars-Åke Olsson
Denna artikel var publicerad
i Flugfiske i Norden, nr 3, 2008
Är du intresserad av att
prenumerera på FiN, så kan du beställa en prenumeration genom att klicka här och fylla i det då visade formuläret.
Tillbaka till
artikelindex
© Copyright 2008
Flugfiske i Norden |