|
Sommarens makrill Text och illustrationer: Frank Hjortberg
Vågorna kluckar mot fören på träjullen. Tillsammans med ljudet från aktersnurran söver de mig där jag ligger på durken. Det är ett av dessa tidiga sommarlov, under 70-talet, som tycktes vara i en evighet. Händerna svider efter brännmaneten som råkade komma i vägen för sänket på min makrilldörj. Pekfingrarna har fått såriga jack av 0,60-linan som skurit in i dem när krokade makrillar lyfts ombord. I aktern sitter min far och blickar uppmärksamt framåt medan han tar en genväg över vattnet och med liten marginal navigerar jullen nära land, mellan uppstickande grynnor. Mitt i båten sitter farfar, sjöman i det förflutna, och rensar vår fångst. Tidigare under dagen hade han sin vana trogen deklarerat att han absolut inte skulle följa med ut på kvällens makrillfiske, men efter middagen vaknade som vanligt fiskelusten till liv och han plockade fram brynet för att skärpa spetsarna på de blanka krokarna. Fiskrenset som farfar slänger överbord får havstrutarna som följer i kölvattnet att ge upp hesa skrin. Längre ut vitnar himlen av måsar som samlas kring ett par överlastade GG-märkta trålare. De drar upp en så hög sjö att min far är tvungen att sänka farten och styra upp jullen mot vågorna. Saltvattnet som skvätter in över relingen när vi kränger i vågdalarna gör mig blöt och vaken.
Den korta sommarnatten drar bort i klippskrevor och klyftor. Mörka skuggor lämnar bergen. Gryningens gråljus får ge vika för ett blånande dis. Junimorgonen är frisk, stilla och vidöppen. På min väg hem övergår nattens havsöringsfiske i fiske på makrill. Stim av småmakrill, eller spirr som de kallas för på västkusten forsar fram i ytan och lämnar en plog av vatten efter sig. Stimmen rör sig fram och tillbaks längs strandkanten. På det grunda vattnet ser jag tydligt makrillarnas torpedlika kroppar och deras grön- och blåskimrande ryggar med mörka, vågiga strimmor. Makrillens teckning på ryggen trodde man förr var hemliga skrivtecken. En präst i Bohuslän ansåg sig ha uttolkat tecknen. Utan att avslöja den hemliga koden slutade han därefter att äta makrill … Makrillen är en flyttfisk. Stimmen som jag betraktar har lämnat sina vinterplatser i Atlanten och Nordsjön, utanför Island och Skottland. Här har de tillbringat vintern i halvdvala på 150–300 meters djup. Upplivade av stigande vattentemperaturer har de övergett sitt energisnåla djuphavsliv och rört sig i de varma havsströmmarna in mot kusterna. I äldre tider föreställde man sig att makrillen åt snäckor och småsten för klara av att hålla sig nere på de stora djupen under vintern. Under denna årstid trodde man även att makrillen var blind. Zoologen Sven Nilsson berättar i sin bok Skandinavisk Fauna från 1860 att »det finns en allmän sägen bland fiskarena i Bohuslän att Makrillen om vintren står i muddret på mjuk botten och att han då är blind af en tjock fet hinna … som drager sig öfver nästan hela ögat.« Före midsommar – ansåg fiskare utanför Hallands Väderö – att makrillen var blind och då därför endast gick att få i garn. Först när makrillen återfick sin syn gick den att få på dörj. Därav namnen garnmakrill och dörjmakrill. Makrillen leker i Kattegatt och Skagerack när ytvattnet håller en temperatur på mellan 11 och 14 grader. De pelagiska romkornen läggs under natten och kläcks efter 5–7 dygn. När makrillen är klar med leken upplöses de stora stimmen i något mindre grupper som ibland drar sig en bit ut från kusten. I regel förflyttar den sig dock åter närmare land i augusti. Efter de första höststormarna lämnar makrillen västerhavet för att återvända till vinterplatserna och de stora djupen. Makrillens föda Till de seglivade skrönorna om makrillen hör även de som utgår från att makrillen äter människor. Fiskens feta kött ansågs vara ett resultat av att de karvat i sig stycken av sjömän och torpederade soldater som hamnat i vattnet och kommit i stimmets väg. Den nämnde Sven Nilsson skriver i samma bok som tidigare citerats om en badande, dövstum yngling i Strömstad som, enligt skärgårdsbefolkningen, anfallits av ett makrillstim: Flera personer hade sett huru han slet Makrillarna lösa och kastade dem bort från sig, och han hade måste släppa lifvet till om han ej fått tag i en påle och derpå räddat sig. Historier som dessa gjorde att makrillen bland många andra namn kom att kallas för havsvarg. När jag studerar makrillstimmet som åter, i hög fart, kommer simmande emot mig med klippande gälar vet jag att detta namn naturligtvis är missvisande. Makrillens relativt stora mun är inte skapad för bita sönder byten. Tänderna är små och svaga. Makrill som äter småfisk, såsom sill och tobis, slukar dessa hela. Till stor del är makrillen en planktonätare och uppskattar små bytesdjur. På gälbågarna finns så kallade gälräfständer vilka fungerar som en sil. Samtidigt som vattnet rinner igenom dem fångas kräftdjur, fiskägg och andra små havsdjur upp, innan de sväljs av makrillen. För spirr eller kult och gåt, som halvstor makrill också kallas för längs västkusten, är små flugor att föredra. På tafsen knyter jag en förtyngd olivgrön flymf, bunden på våtflugekrok i storlek 12. Sittande på huk inväntar jag stimmet och försöker lägga flugan precis framför det. De gånger det misslyckas och flugan och linan dimper ner i stimmet kokar det till i vattenytan och makrillen sticker iväg längre ut från land. Varje individ i stimmet anpassar sig perfekt efter sina artfränders riktningsförändringar och uppstannanden. Efter en stund hamnar dock något av de välsynkroniserade stimmen åter inom kastavstånd. När min fluga landar på rätt ställe, det vill säga framför stimmet, snappas den genast upp i gapet på en makrill. Inga smådjur undgår de glupska stimmens stimmens framfart. Makrillen betar av sin omgivning i ett rasande tempo. Det gäller även makrill som jagar småfisk. Den matlust som en jagande makrill kan visa upp har i Bohuslän också givit den öknamnet havssvin. Makrill som jagar småfisk ställer inga stora krav på flugvalet. Många gamla västkustfiskare dörjar makrill med rätt och slätt blank krok. Silverkroppade och pärlemorskimrande streamers med fluorocerande röda och gula inslag fungerar utmärkt. Flugfiskaren har störst chans att komma i kontakt med makrillen under morgon och kväll då stimmen jagar ytligt. Ibland ser man hur dessa pressar upp sillen mot ytan vilket lockar dit måsar och andra havsfåglar som regelbundet dyker mot ytan. Vanligast är att man ser måsdyk tidiga mornar. De rovgiriga makrillstimmen som hetsar, hoppar och förföljer småfisken med ljudliga plask förflyttar sig snabbt. Om man vill fiska i måsdyk är det en fördel att ha en kikare och en relativt snabb båt.
Ett fiske med traditioner I de nedlagda gamla fiskesamhällena längs västkusten har ännu makrillen en dragningskraft på människor. Infödda fiskegubbar och en del sommargäster lever upp genom makrillfisket. Snacket går om var de stora stimmen befinner sig, och det skryts om hur många tjog som fångats. Makrill är det ganska gott om, trots att man räknar med att ungefär 20 procent av de ursprungliga bestånden återstår efter överfisket. På fiskeplatser där mejen har varit kända sedan länge ankrar armador av fritidsbåtar upp i täta klungor. De är viktigt att ligga exakt i djupkanten där strömmen sätter, för det är här makrillen går. Ett tiotal meter kan ibland göra skillnad på hur stora fångsterna blir. På ön där jag tillbringade barndomens somrar lärde vi oss de gamla mejen genom fiskaren Evert. Före ekolodets tid hade han handlodat djupen och kände havsbottnen som sin egen ficka. På olika fiskeställen gick makrillen ett visst antal famn från botten. De riktigt stora makrillarna fick vi, trots att makrillen är en pelagisk fisk, nära botten. Längs västkusten lever många traditionella fiskemetoder kvar. Att ligga still och fiska med slagdörj varvid man använder stagg eller råräka som agn är populärt och rogivande. Själv minns jag de sänken som min far tillverkade för detta fiske. De skiljde sig markant från de normala då de var tillverkade av långsmala fönsterhakar av koppar och plasthylsor som linan drogs igenom. Med dessa sänken kände man nappen bättre. De fångades inte upp av strömmen och det var lätt att lyfta makrillen i båten. Den största makrill jag någonsin skådat fick min mor med denna fiskemetod. Makrillen vägde 2,2 kilo och togs väster om Knippla. Fisken var en riktig galt – ett bohusländskt uttryck för stor makrill. För övrigt är svenskt rekord på makrill overkliga 3 764 gram. Den fisken fångades i en silltrål utanför Marstrand i slutet på 1990-talet.
En annan fiskemetod som man ofta ser tillämpas är fiske med ränndörj, vilket egentligen är en form av trolling – ett antal krokförsedda blänken hänger i ett tungt blysänke och släpas efter båten. Äldre fiskare och ortsbor fiskar ofta på detta sätt. I regel använder de långa dörjestänger, vardera med ett antal linor, på ömse sidor om båten. Sportfiskare som far ut med turbåtar använder pirk och ett stor antal upphängarflugor eller häcklor, allt för att få så många makrillar som möjligt när de väl stöter på stimmen. Också flugfiskaren kan använda flera flugor på tafsen. En snabbsjunkande lina är att föredra om man söker makrillen på större djup. Makrillen har ett väl utvecklat luktsinne. Den är lätt att locka till båten genom att mäska med sönderskuren sill. Den evige simmaren Frågan är om det finns någon fisk i våra nordiska vatten som i förhållande till sin vikt är så stark och snabb som makrillen. Trots sin ringa storlek tycks makrillen jag krokar aldrig vilja ge upp. Med flugan i gapet vill den konstant fly ut mot havet. Att gå och böka med huvudet i tången är främmande för denna fisk. När den kommer på land fortsätter stjärtfenan och den styva kroppen att hamra med hårda slag mot berghällen, som en metallisk evighetsmaskin. Makrillen, som kan bli tjugo år gammal, är från födseln förutbestämd att ständigt vara i rörelse. Då den saknar simblåsa har den svårt att stå stilla utan att »sjunka«. Rastlöst jagar den spolformiga och uthålliga kroppen fram efter något som glimmar till i havsdjupen. Makrillen är perfekt anpassad för att jaga bytesdjur och att fly från de många större rovfiskar som har den på sin meny. Avsaknaden av simblåsa gör att den utan problem kan röra sig mellan olika vattendjup utan att behöva tryckutjämna. Makrillen har två ryggfenor. Den främre kan fällas ner i en skåra i ryggen. Därmed minskar vattenmotståndet när den simmar. Att under någon längre tid hålla makrill i akvarium är omöjligt. Den stöter mot glaset, blir sårig och infekterad. Eftersom den inte kan hålla en tillräckligt hög fart dör den till slut. Medan en ny dag gryr i skärgården beundrar jag min fångst. Någon öring blev det inte under nattens fiske, men makrillstimmen livade upp morgonen. Den flammande blågröna ryggen och de vita sidorna med stänk av pärlemor och guldglans gör tveklöst makrillen till en av västerhavets vackraste fiskar. Solen har gått upp. Svarta kobbar och skär lyser som tjära. På vägen hem passerar jag den lilla hamnbassängen. Vattnet är oljigt blankt och stilla. Det är tyst. Vid bryggorna hör jag andhämtningen från semesterfirare som sover i kajutan på en snipa.
Makrillens teckning på ryggen trodde man förr var hemliga skrivtecken. En präst i Bohuslän ansåg sig ha uttolkat tecknen. Utan att avslöja den hemliga koden slutade han därefter att äta makrill När jag kommer hem sköljer jag rent flugspöet. Små makrillfjäll har torkat fast i korkhandtaget och är svåra att få loss. Klingan på mitt Winstonspö har samma djupgröna färg som makrillarna jag filéar. Fiskköttet är litet rödaktigt. Makrillens eviga simmande förutsätter rikligt med blodkärl som förser musklerna med syre och näringsämnen. Som matfisk är makrillen delikat. Historisk har makrillen varit en populär föda. Under antiken gjorde romarna en eftertraktad sås av makrillen. Såsen kallades för Garum och bestod av makrillblod blandat med makrillens inälvor. Såsen användes till en mängd maträtter och lär ha luktat förfärligt. I dag är det mycket populärt att grilla och röka makrill. Om hösten är makrillen större och fetare och passar bäst att koka in eller grava. Själv föredrar jag sommarens mindre makrillar, färskstekta i smör med mycket dill. Innan lunchen är jag dock tvungen att lägga mig ett par timmar på sofflocket där jag genast, helt tillfreds, slumrar in.
Denna artikel var publicerad i Flugfiske i Norden, nr 5/6, 2008 Är du intresserad av att prenumerera på FiN, så kan du beställa en prenumeration genom att klicka här och fylla i det då visade formuläret.
© Copyright 2009 Flugfiske i Norden |
