Lycka till då! Gäddfiskeartikel av Thomas Bengtsson

Lycka till då!

Text och foto: Thomas Bengtsson

Det finns saker i livet som man själv har möjlighet att påverka, exempelvis vem som ska bli ens livspartner, var man ska bo och verka, yrke och kanske även att på fritiden få ägna sig åt en meningsfull hobby – allt detta förutsatt att man tog sig tid och var noggrann vid det förstnämnda valet.

Peter Lyngby var på väg från Köpenhamn med nämnda färdmedel för en helgs jakt på gäddor som efter tröttsam lek nu med stor matlust sökte ny energi längs sydsvenska kusten.

Tåget skulle enligt tidtabellen anlända till stationen prick klockan nio. Jag kände ingen större stress över att tiden rusat iväg och att jag skulle bli försenad, för det skulle tåget med stor sannolikhet också vara. Perrongen såg väldigt ödslig ut när jag några minuter försenad bromsar in och parkerar på taxi-fickan. Ensam står Peter där, övergiven och överlastad med fiskegrejor.

I ett och samma andetag ursäktar jag skamsen min sena ankomst och hälsar honom varmt välkommen. Nästan i munnen på mig svarar han att det är otroligt, men tåget hade faktiskt ankommit fyra minuter för tidigt

Den frukost jag utlovat intas och för en gångs skull utan nämnvärt prat om fiske, istället diskuterar vi hundar, huspriser i Danmark och inte minst Peters nytagna körkort. Det skulle under kommande helg visa sig att det finns mer än tågtider och kaffe utan fiskesnack som är oförutsägbart.

Efterleksfisket kan ibland vara riktigt lurigt att komma underfund med: vattenstånd, temperaturer och vindar spelar i allra högsta grad in även på detta fisket och alla parametrar ska beaktas inför valet av dagens fiskeplats.

Vi, det vill säga Peter, min son Adam och jag, kör till den lokala campingen där fisket stundtals har varit riktigt bra under våren. Vattnet är extremt lågt och klart så vi söker oss längre ut mot djupare partier än brukligt i den lilla arkipelag som vi besökt så många gånger förr.

Artikelförfattaren på gäddspaning. Foto Peter Lyngby.

Erfarenheter säger att pålandsvind är fördelaktigt, inte bara på våren utan under allt gäddfiske. Pålands vind rör om bland vass och tång, frigör mindre organismer som äts av räkor och exempelvis spigg och dessa i sin tur äts av större fiskar, kanske tånglakar, som äts av – ja just det, gäddor. Så en plats med pålandsvind fick det bli.

På gäddspaning

Så här års kan det vara spännande att på grunt vatten bara smyga omkring med flugspöet bland tång och stenar, för att kunna upptäcka gäddor som står och lurar. Detta udda nöje har ibland förstört goda chanser – det vettiga är ju att kasta mot alla mörka fläckar och eventuella ståndplatser innan man går för nära, men jag följer inte alltid dessa enkla regler själv, med påföljd att skrämd fisk ibland flyger iväg åt alla håll ut mot djupare, tryggare vatten.

Med småfisk spelar ingen större roll, men när större fiskar, gäddor över 90 centimeter, skräms bort från en trygg plats utan att ha fått en fluga presenterad för sig så är det onekligen en missräkning. Men inget ont som inte för något gott med sig, nästa gång jag kommer till platsen vet jag var fisken brukar uppehålla sig.

Bra lokalkännedom är ovärderlig att ha de dagar när vattenståndet är högre, lite för hård på landsvind och därmed grumligt vatten som gör det svårt att se i vattnet. Vid dessa tillfällen vet man genom sina tidigare upptäcktsfärder var fisk brukar uppehålla sig. Så detta med att skrämma fiskar i klart, grunt vatten, kan senare generera fångade gäddor under sämre siktförhållanden tack vare att de avslöjat sina uppehållsplatser.

Givetvis skräms det upp några fiskar även denna dag, inga stora, men ändå. Efter två fångade gäddor och samma antal timmars fiske inser vi tre att förutsättningarna finns här men något kanonfiske kan vi inte räkna med. Det är dags att tänka om och byta strategi.

På väg tillbaka genom campingen ska det som vanligt ljugas, hittas på ursäkter om varför fisket är dåligt och inte avslöja den sanning som är att man egentligen inte har koll på läget. Det brukar inte vara svårt – stark sol och fel vind räcker ofta att klaga på för att husvagnsägarna ska vara mer än belåtna.

Med tiden uppstår ett slags vänskap med vissa ägare till de husvagnar som står uppställda längs den grusväg som leder till vår parkeringsplats. Dagar när fisket varit otroligt bra kan det vara väldigt svårt att inte klämma ur sig vita lögner – man vill ju samtidigt med att bevara hemligheten så gärna dela med sig av dagens spännande upplevelser. Kon sekvensen av frispråkighet dessa go da dagar kan betyda att det blir trångt mellan spöna nästa gång. Så i husvagnsägarnas medvetanden är det klent med fisk i vattnen kring säsongs boen det.

Vi bestämmer oss för att luncha vid en bänk intill campingens lilla informationsstuga. Det visar sig snart att förra årets glass delas ut gratis till alla som vill ha och jag är inte sen att hämta varsin till oss. Detta påfund samlar begripligen en hel flock med husvagnsbarn som tålmodigt bestämt sig för att tömma boxen intill den sista frusna pinnen.

Nersmetade med diverse färgämnen i vårbleka ansikten börjar de snart förhöra Peter om dagens fiskelycka. När barnen fått full koll på att dansken så här långt blivit lottlös säger en av dem, när han kastar sig på cykeln – lycka till då!

Peter svarar till synes glatt och utan eftertanke – tack!

En nanosekund senare förvrängs hans ansikte i en ångerfull grimas. Han säger inget, men minen säger att det där »lycka till« nog inte skulle ha sagts, och kanske skulle inte Peter ha tackat, ett »det var snällt sagt«, hade passat bättre.

Vilken fluga passar bäst för soligt väder
och klart vatten – ljus eller mörk?

Ljus eller mörk fluga

Peter är gäst så min roll är att lura ut var fisken möjligtvis kan befinna sig för dagen. Ett uppdrag jag misslyckats med så många gånger tidigare.

Mitt val ser allt sämre ut efterhand som vi på stigen närmar oss stranden. Vi har visserligen varit här flera gånger tidigare, men inte vid frånlandsvind och lågvatten. Tidigare alltid i frånvaro av alla dessa jerkbaitfiskare med sina flatbottnade båtar som nu tar sig långt in mot land för att fiska av »våra« (läs flugfiskares), små vattenarealer.

Under tyst misströstan stegar vi ner mot vattnet. Skrattmåskoloni en på den lilla ön välkomnar oss ljudligt.

Vattnet närmast land ligger helt stilla i frånlandsvinden, det är alldeles för lågt och klart, solen tittar med ojämna mellanrum fram mellan ljusa vårmoln och ger oss med polaroidglasögon en otrolig sikt ner i vattnet, det är en onödigt vacker vårdag.

Hade nu bara vinden blåst från exakt motsatta hållet, om det varit ett par decimeter högre vatten så att gäddorna fått tak över huvudet på sina favoritplatser – och en sista omöjlig önskan – fem sex av alla båtar här kunnat trollas tillbaka till sina bryggor. Då hade ingen av oss misströstat.

Vid klart vatten och sol ska man välja en mörk fluga till gäddorna, men i dyster stämning bryr jag mig inte om rätt eller fel, med en rapala-knut fäster jag en väl sliten chartreuse fluga i wiren. Den närmsta jerkbaitfiskande båten är fyra fem flugkast bort. Jag bryr mig inte ens om att snygga till flugans tilltrasslade stjärt.

Adam följer mitt dåliga färgval.

Peter går efter gamla erfarenheter och monterar en svart läckerbit i på sin tafs.

Varför svart ofta fungerar bra i sol vet jag inte, men teorier kan man alltid ha. Om man en klar sommardag med blicken följer ett flygplans silhuett in mot solen, så kastas en och annan solkatt som kanske kan jämföras med de en flashig fluga ger ifrån sig. Det är svårt att se något alls vid starkt motljus, men en svart fågel, exempelvis en korp, som flyger in i solen är betydligt lättare att urskilja än en ljus fågel. Det funkar precis som vid nattfiske, där svarta flugor används för att ge en siluett mot den ljusare himlen, precis så fast tvärt om! Ni förstår säkert vad jag menar …

Vi bestämmer oss för en djupkant som syns äckligt tydligt genom polaroidglasen. Sand och svart vegetation och en tydlig djupskillnad syns tyvärr knivskarpt. Sträckan är fri från båtar, vilket får oss att tro att denna kant redan är avfiskad. Godbiten som slingrar sig ut mot havet är lång, ungefär 300 meter. Peter går om Adam och mig för att börja längst ut och fiska sig inåt.

Intill några stenar överraskar några gäddor nästan omedelbart far och son med att distinkt hugga deras kreationer, gäddor som mot bättre vetande accepterade färgade flugor.

På vägen ut mot Peter avtar aktiviteten, i takt med att vattnet kyler allt mer genom vadarna. När vi möts halvvägs har jag och Adam haft bra fiske med flera påslag, Peter däremot har bara fått en på sin svarta fluga i det kallare vattnet. Vi vänder och går inåt igen, in på riktigt grunt vatten med en botten som i havsöringstermer kallas leopardbotten.

Vattentemperaturen varierar märkbart, en mätning visar att vattnet närmare land håller 14 grader, medan Peter längre ut mäter tempen till 10 grader. Den skillnaden har också gäddorna märkt – skrämda gäddor lämnar slammoln efter sig när vi går omkring i den grunda viken, på så grunt vatten att på de flesta ställen skulle man i badtider inte blött ner sina badbyxor ens om byxbenen nått ner till knäna.

Peter Lyngby i färd med att göra sig kvitt förbannelsen
efter lycka till-önskningen.

Två giganter

Efter flera glupska men mindre gäddor, ser jag vid hemtagningen av ett kast att det är något större som följer flugan. Det är vid dessa tillfällen som jag uppskattar färgen chartreuse, man ser den tydligare i vattnet än andra färger. Detta större, visar sig vara två riktigt stora gäddor som lugnt följer efter min fluga och bara betraktar den. Mitt vetande säger att i en sådan här situation ska man dra bort flugan från fisken, givetvis då efter att ha provat hemtagningsstopp samt en ökning av hasigheten, så fisken inte kommer för nära och blir skrämd, en skrämd gädda hugger sällan i ett andra kast. Storleken på gäddorna gör mig nyfiken. Jag drar flugan mot mig och när skarven mellan fluglina och tafs hoppar till i toppöglan och mer hemtagning skulle försvåra inför nästa kast så lyfter jag försiktigt flugan ur vattnet.

Två giganter vänder bara en meter framför mig och simmar lugnt tillbaka åt samma håll som de och min fluga kom ifrån. Jag ljuger aldrig när det gäller fiske, möjligtvis bara när det handlar om husvagnsägare och konsekvenserna av att tala sanning blir för svåra. Inte under tio kilo skulle jag gissa vikten till, då är det på den mindre av de två, uppskattningsvis är den större en decimeter längre och jag vågar inte ens gissa på vad den väger, inte ännu.

För första gången detta fiskeår har håren, där de sitter som tätast och flest på mig – på ryggpartiet – rest sig i en kall kår som rinner längs ryggraden.

Följande kast går med tanke på situationen förvånansvärt bra, tafsen sträcker ut fint och den stora gäddflugan landar med ett plupp som inte mitt öra kan uppfatta – men gäddorna hör det och lokaliserar det. Nervöst börjar jag hemtagningen, skrattmåsarnas skrik har slätats över av bultandet från mitt eget hjärta i öronen.

Plötsligt blir det tvärstopp, samma känsla som när man sätter flugan i en sten. Mothugget kommer instinktivt och hårt, kanske för hårt. I mitt inre ser jag mig själv kramande årets största gädda i den varma vårsolen, den duktiga fotografen Peter Lyngby tar fantastiska fotografier som förevigar oss.

Men någonting går fel, det djupt böjda spöet rätas blixtsnabbt upp till samma position som vid en kaffepaus, flugan far upp ur vattnet och hoppar en meter innan den dyker i svallen efter den mäktiga virvel gäddan lämnar efter sig.

Full av, konstigt nog, härliga känslor blandade med en smula »gjorde jag något fel-tankar« konstaterar jag att kanske årets största gädda tappats på en fluga som med sin färg egentligen inte alls skulle fungera under dagens förhållanden. Inte heller har vi haft bäst fiske i pålandsvind utan i frånlandsvind. Dessutom har gäddor föredragit glittriga saker trots att sol och glassätande barn kastat förbannelser efter oss.

Jag, Peter och Adam summerar fiskedagen till 22 fångade gäddor, och betydligt färre än hälften har tagits av det »svarta« laget.

På vägen tillbaka sticker Peter sakta ner en pinne i sanden, precis i vattenbrynet. Stående på ett ben mumlar han någonting om tuppar, lågvattenmärke, svarta fjädrar och (som jag uppfattar det) på en för mig svårbegriplig danska en önskan om bättre kommande dagar. Kanske är det något ockult som ska hjälpa honom bli kvitt den besvärjelse han fick lagd på sig genom lycka tillönskningen av barnen på campingen.

Sådana här dagar gör fisket intressant, dagar som omkullkastar tidigare er farenheter och som får en att fundera kring vad som egentligen är rätt – det man trodde sig veta eller det nya man upplevt.

Text och foto: Thomas Bengtsson

Denna artikel var publicerad i Flugfiske i Norden, nr 2, 2009

Är du intresserad av att prenumerera på FiN, så kan du beställa en prenumeration genom att klicka här och fylla i det då visade formuläret.

Tillbaka till artikelindex