Tillbaka till artikelindex

Travers River – ett spår i Vintergatan
Text och foto Gunnar Westrin

  Vissa av livets fiskeplatser ger fler bestående minnen än andra. Det beror sällan på fångsten utan kanske på sådana ingredienser som samhörighet och trivsel. Jag minns Travers River som det ultimata strömvattnet, ett arv som förföriskt slingrade sig genom den vackraste av Nya Zeelands grönaste dalgångar.

  På stranden av Travers River i Nya Zeeland stod två grabbar från Sverige och förundrades. Det var en natt som aldrig mer skulle upplevas. Över himmelskupan svepte Vintergatan likt en elektrisk matta och i glittret till de efterkommande såg vi exotiska stjärnbilder som Södra Korset, Flugan, Skytten och Skorpionen. Möjligtvis skymtade vi också Kameleonten bakom de nu kolsvarta bergssilhuetterna kring St Arnaud Range.

  En resa i galaxen

  Vi tittade på varandra och tyckte oss förstå att vi befann oss i en del av världen som möjligtvis kunde förknippas med paradisets skimrande öar och Peter Pans färder över gnistrande galaxer. Nuet och jaget kändes inte verkligt. Av någon outgrundlig anledning befann vi oss mitt i en av de finaste sagor som någonsin upplevts.

  Vi hade kommit den långa vägen från Sverige, via London och Los Angeles. Till LA:s flygplats vill jag aldrig mer, vilket tjorv och vilket svettigt elände för såna ostrukturerade figurer som Milling och Westrin. Efter tolv nya timmar i luften landade vi till slut, något mörbultade, på flygplatsen i Auckland. Fem timmar senare kunde vi äntligen plocka ut våra ryggsäckar i Christchurch, den vackraste av alla städer. En timme senare hade vi redan somnat in säkert på stamlokuset Motor Hotel i utkanten av stan.

  Hemma hos Zane Mirfin

  Efter ett dygn kände vi oss som människor igen och kunde någorlunda utvilade flanera i den mysiga staden, samtidigt som vi köpte vissa förnödenheter, det mesta på Mikes Flyfishing. Vi fick hyrbilen mitt på dagen och en stund senare trampade Milling ordentligt på gasen. Personligen brukar jag hålla mig ifrån ratten eftersom jag ideligen glömmer bort att det fortfarande handlar om vänstertrafik. Vi styrde kosan mot norr, till det pittoreska samhället St Arnaud vid stranden av den avlånga sjön Lake Rotoiti. Där väntade vår gemensamme vän, den kände flugfiskeguiden och författaren Zane Mirfin på oss.

Rob och Jana Bowler från Oregon, USA

  Efter 35 mils bilkörning, efter delvis krokiga vägar, kunde vi till slut styra upp på infarten till Mirfins sommarresidens. Där stod den kända jeepen »Trout7« parkerad och en för oss totalt främmande bil. Det visade sig sedermera att Zane hade storfrämmande från USA, det världsberömda flugfiskeparet Jana och Rob Bowler från Oregon.

  Lake Rotoitis hemlighet

  Inalles tillbringade vi en månad i landet och vi skulle också få tillfälle att ännu en gång få träffa Jana och Rob från USA, under mycket festliga och trivsamma former. Morgonen efter mötet med flugfiskefantomerna på Baxter Street spatserade Leif och jag ner till matvaruaffären och inhandlade en del förnödenheter, bland annat allt grönt som kunde passa till en kommande fisksoppa, några flaskor vitt vin från distriktet Marlborough, DB Draught och bröd.

  Vi hade redan under planeringsstadiet av resan umgåtts med tanken på att fiska ordentligt i området kring St Arnaud. Sålunda bestämdes att vi skulle slå läger vid utloppet av Travers River, en erkänt fin öringälv som mynnade ut just i sjön Lake Rotoitis södra del.

  Planerna som sprack

  När jag studerar kartan över distriktet Nelson-Marlborough slås jag av hur många fina strömmande vatten som finns i närheten av St Arnaud. I sjön kommer den legendariska Buller River ner, i vars strömmar jag har fiskat många gånger, en för mig svårfiskad älv. Här finns också sådana digniteter som Wairau River, Motueka River, Dúrville River och Sabine River.

  En av de tankar som vi umgicks med var att vandra uppströms efter Travers River, det vill säga en vandring söderut fram till John Tait hut. Där ämnade vi övernatta och dagen efter leta oss fram västerut mellan Mt Hopeless och Mt Travers. Detta för att förhoppningsvis komma ner till de legendariska åarna Dúrville River och Sabine River, vilka mynnar ut i Lake Rotoroa väster om Lake Rotoiti. Om vi fullföljde expeditionen hade Zane lovat att hämta oss med båt vid Lake Rotoroas södra strand.

  Resan var målet

  Det andra alternativet var att vi skulle ta oss fram till John Tait hut efter Travers River, övernatta i kojan och dagen efter ta oss till Forks hut efter nyss nämnda Sabine River. Av detta blev nu ingenting. Det kom en hel del annat emellan, om man uttrycker sig enkelt.

  Nere vid den lilla hamnen intill Zanes by hittade vi en turbåt med en mycket trevlig skeppare. Raskt och behändigt tog han oss över ett spegelblankt Lake Rotoiti till Travers Rivers utlopp, en plats som under en tid framåt skulle bli vår plats i Vintergatan.

  Jag minns fortfarande det första intrycket. Det doftade ljuvligt från en tunga skogen, värmen kändes milt subtropiskt och naturscenariot var skönt, grönt och ombonat.

  Ur askan i elden

  Mitt i härligheten fanns resterna efter Travers Hut, en stuga som tydligen nyss hade brunnit ner till grunden. Kvar var bara en intakt murstock och den öppna spisen, en attiralj som faktiskt fungerade, utan hus om man säger så. Vi slog läger bredvid den öppna spisen och hade räknat med att den kunde fungera som vår kulinariska värmekälla i tillvaron.

  Det var sen eftermiddag när vi gjorde våra första tappra försök till konstruktivt flugfiske. Vi såg ingen fisk, vi fick ingen fisk och till slut tvekade vi över vår egen kompetens.

  Fisksoppa utan fisk

  När vi sedermera återvändo till vårt läger upptäckte jag av en slump ett tiotal (?) stora öringar som sakta gungade i en liten grop i älven, endast några meter från tältet. Försiktigt smög vi oss fram i buskaget och slog oss ner på första parkett. Den synen var egentligen värd hela resan, vilka fiskar, vilka färger och vilken sagolik ordning och balans i tillvaron.

  Det var precis då vi bestämde oss för att avnjuta en rykande het fisksoppa under Vintergatans gnistrande fyrverkeri. Det var då vi skulle ge ett naturens offer till Södra Korset med dess allierade. Älven var tydligen full med välväxta öringar så den saken skulle vara lätt ordnad. Leif plockade raskt fram den gamla vildmarkskastrullen, en sotig tingest som fick följa med hela resan från Sverige, fyllde den med älvvatten, plockade fram de införskaffade grönsakerna och placerade hela rasket i den öppna spisen. Nu fattades bara fisken.

  In vino veritas

  Vi kände sedan tidigare resor till landet hur ett genuint och inhemskt flugfiske skulle gå till. Vi visste precis hur »Stalkfishing« eller »Sightfishing« fungerade. Vi visste att öringarna var skygga och vi förstod att fiskarna absolut inte fick se oss. Ändå fick vi ingen fisk till soppan.

Guiden Zane Mirfin

  Molokna och en aning irriterade över den uteblivna festmiddagen, öppnade vi en flaska vitt vin från Marlboroughs kända vinsluttningar och slog oss ner vid stranden av själva utloppet. Mörkret höll så sakta på att lägra dalgången och snart såg vi också de första blinkande stjärnorna i skyn. Kanske var det Skorpionens öga vi såg? På spisen puttrade grönsakerna varför en viss väldoft spreds, hungern pockade på och till slut kunde vi inte hålla oss. I skenet från dagens sista darrande ljusrodnader, och några levande ljus, tog vi oss an den något rumphuggna middagen.

  Tankar under Vintergatan

  Efter den egenartade anrättningen, bestående av en väldoftande fisksoppa utan fisk, kände vi oss trots allt lyckliga men en aning dästa och loja.

  Mitt i natten, när Vintergatans globala ljus syntes vara som mest iögonfallande, greppade vi till slut våra flugspön. Vi kunde helt enkelt inte hålla oss längre, trots att ingen av oss egentligen gillade nattfisket. En anledning var att det inte gick att riktigt fotografera, vare sig fisk eller fiskare. I dagboken kan jag läsa följande blygsamma text; »Kanonfiske i mörkret. Vi fick säkert ett tiotal fina öringar på Streaking Caddis. När det blev alldeles kolsvart fick Leif en öring på minst två kilo. Den följdes sedermera av en lika stor fisk, tagen av mig, under en magisk stjärnhimmel. Krokad stor öring i skenet från en blek ficklampa. Strålande.«

  Tjuven

  Skönt nattade i varma sovsäckar vaknade vi mitt i natten av ett oherrans liv. Inbrott hade vi hört talas om, även anfall från galningar, mördare och banditer. Någon höll tydligen på att tränga sig in i tältet?

  Scenariot påminde något om de upphetsande björnmötena vi hade i Alaska tjugo år tidigare, bjässar som snörvlande och morrande nosade kring och på tältet. Det här lät nästan lika hemskt?

  På morgon när vi vaknade var det 25 grader varmt och vindstilla. Av tjuvar och banditer hördes ingenting. När fikat var iordningställt, det vill säga med kaffe, bröd och smör hittade vi inte den inhemska osten, en kilotung guldklimp som bara inte kunde försvinna i tomma intet? Sedermera tog vi tjuven på bar gärning, en opossum som hade ätit sig mätt på ost och som nu försökte sno de sista tomaterna.

  Den gröna dalen

  Dagarna vid Travers River blev verkligen en lisa för både kroppen och själen. Vackrare älv fick man leta efter och jag minns att Leif gjorde jämförelser med den Övre Laisälven, uppströms sjön Yraft i norrbottniska Lappland. Bägge vattendragen hade grönt och kristallklart vatten, gröna och prunkande skogar, gröna öringar och gröna insekter.

  Vandringarna efter älven gav oss insikten att Nya Zeeland var större än vi trodde, att älvarna var många mil långa och att bergen var i stort sett omöjliga att bestiga, besegra eller passera.

  Vi tränade oss på den teknik som Zane hade lärt oss, det vill säga att inte fiska på någon fisk, vare sig öring eller regnbåge, innan vi såg någon. Problemet var att vi till en början inte såg en enda fisk, vilket gjorde att vi inte fick tillfället att svinga en enda fluga under dagtid. Vi hade helt enkelt inte lärt oss vanan att se fisken.

Leif Milling med stor öring från Travers river

  Trevligt fiske utan kast?

  Samma afton träffade vi faktiskt en äldre gentleman från USA, som tillsammans med sin flugfiskeguide hade gjort trakten den äran. De hade inte sett en enda fisk under dagen och därför inte kastat ett enda kast.

  Det intressanta var att de ansåg sig ha haft ett mycket trevligt flugfiske. Det kändes skönt för oss hårt drabbade att höra. Fisket hade varit intressant utan att ett enda kast hade presterats. Den läxan vi lärde oss då sitter fortfarande kvar och devisen att »fiske är inte bara att fiska« (Piscator non solum Piscatur) gav oss modet, moralen och fiskeglädjen tillbaka.

  Någon vandring över bergen till Dúrville River och Sabine River blev tyvärr inte realiserad. Några dagar senare kom skepparen och hämtade oss och samma kväll steg vi in hos Zane på Baxter Street. Några veckor därefter skulle vi återigen träffa flugfiskeparet Bowler från Oregon i USA. Men det är en helt annan historia.

Text och foto Gunnar Westrin

Några webbsidor att kolla:
www.strikeadventure.com www.fishandgame.org.nz

Några av Zane Mirfins böcker: Brown Trout Heaven (2000) The Last Best Place (2008)

Denna artikel var publicerad i Flugfiske i Norden, nr 3, 2009

Är du intresserad av att prenumerera på FiN, så kan du beställa en prenumeration genom att klicka här och fylla i det då visade formuläret.

Tillbaka till artikelindex

© Copyright 2009 Flugfiske i Norden