Storstenarnas storöringström, av Jimie Elofson

Storstenarnas storöringström

Kuperad terräng ger mycket yta inom nära räckhåll att leta näring i samtidigt som den erbjuder gott skydd för såväl rov- som bytesdjur – så är det på land men givetvis även i »landskapet« under vattenytan. Strömmen matar dessutom fram ätbarheter bekvämt som på löpande band. Öringen är rovfisken som trivs i sådana terrängavsnitt med gott om insekter och småfisk. FiN:s Jimie Emilson fiskar gärna ett sådant, inte alldeles obekant, vatten i Mellansverige.

Text och foto: Jimie Elofson

Många flugfiskeartiklar behandlar teman som är tänkta leda fram till drömfisken. Hur man anpassar utrusning, val av flugor, kännedom om vatten och andra viktiga delar för att nå ett lyckat resultat. Har man tur får man någon gång uppleva ett fiske då alla bitar faller på plats. Man får uppleva ett drömfiske där minnena värmer även under de kallaste vintermånaderna.

»De stora stenarnas ström« är den fiske plats som legat mig kanske allra närmast hjärtat sedan jag började flugfiska. Sträckan är unik så tillvida att den är oförändrad sedan istiden. Strömmen är bred och långsamt flytande och den har stora flyttblock som den tillbakadragande inlandsisen valde att placera ut som efter en flugfiskares högsta önskan. Det klara midjehöga vattnet och den ljusa sandbottnen gör vattnet till en utmärkt sträcka att vada. De stora stenarna och sjunkna timret från en ovanliggande del av ån, förr använd för flottning, gör att insektslivet är rikligt. Kläckningar av både dag- och nattsländor kan vara så ymniga att fisket blir svårt, på gränsen till omöjligt, då fiskarens fluga konkurreras ut av mängden sländor på vattenytan.

När jag först började fiska i de stora stenarnas ström så uppskattade jag det finnas ungefär lika mycket harr som öring, men de senaste åren har öringen tagit över och är i dag i tydlig majoritet. Även sträckan uppströms är kraftigt dominerad av öringen som verkar driva harren neråt i åsystemet.

MIDSOMMARTID

Det är midsommar och med mig är mina ständiga fiskebröder Fredrik och Joakim. Vanligen är bilresan norrut präglad av förväntan, spänning och en enorm fiskeabstinens, men den här gången oroar illavarslande rapporter. Det har varit kallt om nätterna, blåsigt och inga kläckningar att tala om. De senaste tre dagarna har dock värmen tilltagit – men är det tillräckligt för att locka igång de första ordentliga kläckningarna? Bilfärden blir också en kamp mot klockan då en kraftig storm och ett rejält åskväder är på väg in över regionen.

Ingen tid att förlora vid stugan. Vi pack ar snabbt upp det vi har med oss och lämnar bara fiskeutrustningen kvar i bilen. Nu återstår endast en snabb bilfärd för att komma fram till ån och även om rapporterna vi fått har varit illavarslande så ökar förväntan för varje meter vi närmar oss. I den tidiga skymningen kliver vi ur bilen och tittar ut över ån. Ögonblicket är magiskt: vindstilla och dansande moln med tusen och åter tusen nattsländor som kläcker. De stora stenarnas ström, mina drömmars ström.

I ett vatten där mängder av sländor tävlar om öringens uppmärksamhet riskerar fiskarens fluga att försvinna i konkurrensen. Flugan måste placeras precis i öringens synfält gång på gång, och att använda överdimensionerade flugor kan då vara ett enklare alternativ. En marginellt större fluga drar till sig öringens uppmärksamhet och kan ibland prioriteras.

Efter en stunds överblick från en stor sten i ån ser jag en fisk gå upp och vaka regelbundet. Den ser rejäl ut. Jag smyger ner i vattnet och vadar försiktigt uppströms mot fisken som står bra till, utan krångliga bakvatten eller stenar i vägen för kastet. Det myllrar av nattsländor på den sten jag stöttar mig emot när jag ska förbereda kastet. Jag väljer en imitation som är något större än sländorna framför mig, matar försiktigt ut lina och lägger flugan halvannan meter ovanför platsen där fisken vakade senast. Kan ske blev kastet för kort, kanske gled flugan förbi obemärkt.

I nästa kast hinner flugan precis lägga sig på ytan innan öringen går upp och tar den. Mothugget blir perfekt och öringen är krokad. Först i detta ögonblick när en gyllene buk syns i ytan förstår jag att fisken är en väldigt stor, två och ett halvt, kanske tre kilo. Sekunden senare rusar den nedströms och jag kliver upp på stenen bredvid mig för att hålla tafsen från de vassa stenarna och för att förhindra öringen från att simma in under någon av de sjunkna stockarna. Ett par sekunder senare piskar spötoppen tillbaka och öringen har gått vinnande ur duellen.

Tillbaka på stenen med översikt över de närmsta strömmarna, jag är slagen men inte besegrad. Hela tiden har åskan ekat och nu närmar den sig snabbt. Duggregnet intensifieras och snart öser det ner över mig.

Artikelförfattaren med sin åsköring

ÅSKÖRINGAR

Trots allt sämre väder tar det inte lång tid innan jag hittar en ny fisk som är uppe och vakar och ett par meter uppströms visar sig ännu en vakande fisk. Mina tankar går till Hans Lidman och hans åsköringar, måtte jag ha en bråkdel så bra fiske som det Lidman beskriver i sina skildringar. Jag vadar inom kasthåll för den nedre av de två öringarna och lägger ut flugan ett antal gånger innan öringen äntligen går upp och suger i sig den. Det är en klart mindre fisk, men den är stark, den är vild och den är graciös i sina lufthopp. Jag pressar fisken hårt för att undgå närliggande stenar och efter ett par minuters strid ligger den i håven. Med hullingslös fluga krokas den kvickt av, vägs i håven och porträtteras innan den släpps tillbaka. En vacker fisk närmre ett och ett halvt kilo, en åsköring.

Nästa dag har det värsta av ovädret dragit förbi. De kommande dagarna är betydligt varmare än vad prognoserna har spått och stora delar av tiden nere vid vattnet spenderas på någon av de stora stenarna, med uppsikt över intressanta ståndplatser. När vi inte fiskar tänder vi ofta en eld och samtalar över en god bit mat i vindskyddet. Under en lunch paus berättar Fredrik att han har spanat på en stor öring som är uppe väldigt sporadiskt och äter sländor i en svårkastad del av ån. Vi bestämmer oss för att gå dit. Efter en timme visar sig fisken för oss och det är en väldigt grann öring. Jag plockar fram kameran samtidigt som Fredrik lägger ut en liten dagsländeimitation i strömmen. Ett kast blir tio, blir femtio. Ingenting händer. Vi sätter oss båda igen och väntar på att fisken skall visa sig på nytt. Det tar en halvtimme sen går den upp, nu betydligt närmre. Fredrik kastar ut flugan igen, ett kast blir tio innan fisken plötsligt upp och tar flugan. Mothugget sitter och fisken rusar ursinnigt mot ett stort sel nedströms, flugrullen töms fort. Ute i det djupa selet ställer den sig orubblig. Efter en stunds hård press lyckas Fredrik få öringen ur djupet. Ljudet när den tunna tafsen skaver över en stor sten får det att ila i oss. Efter en god stund lyckas jag håva öringen. Det är en fantastisk fisk. Vågen stannar på 2,6 kilo och fisken fotograferas snabbt innan den släpps.

Det varma vädret håller i sig. Åsandsländan, Ephemera danica, som de första dagarna endast förekom sporadiskt, börjar visa sig i allt större antal. Öringarna blir allt mer selektiva och danican står högst på menyn. Det fiske vi upplever är drömlikt. Sällan behöver vi gå en längre sträcka eller vänta nämnvärt innan vi hit tar fina öringar som vakar. Från vår tillfälliga lunchplats ser vi tre öringar, med trettio meters mellanrum, som vakar. Vi vadar ut till varsin fisk. En stor grön flymf har fungerat bäst under dagen. Ett par minuter senare inträffar något smått otroligt. Joakim som befinner sig nedströms ropar att han har krokat sin fisk. I nästan samma ögonblick går min fisk upp och tar flugan. Under drillningen hör vi Fredrik ropa uppströms. Även han har krokat sin fisk. Tre fiskebröder på rad i gassande solsken samtidigt med varsin kilosöring på kroken.

Joakims öring gick strax loss och han fick agera fotograf och föreviga stunden av de två vackra öringarna.

ATT KÄNNA VATTNET

I de stora stenarnas ström finns det platser där man genom erfarenhet lärt sig att det nästan alltid står fin fisk. Att lära känna ett vatten ökar chanserna till ett bra fiske även under mindre gynnsamma förhållanden. Även om man inte ser fisken så kan man lyckas lura upp den.

Under en förmiddag hade jag lurat upp en öring strax under kilot i ett litet strömparti och det med en stor högtflytande danica som fisken inte kunde motstå. När jag passerar samma plats några timmar senare ser jag en ny vakande fisk just i den lilla strömfåran. Den här fisken verkar något större och jag bestämmer mig för att kasta på den. Redan i första kastet går fisken upp och tar flugan, det spjärnar emot hårt när jag lyfter spöet i ett mothugg. Fisken bjuder på ett spektakulärt lufthopp och jag ser en silverblank öring en bra bit över kilot. Tack vare att jag står uppe på en sten under drillningen lyckas jag ganska enkelt styra bort öringen från närliggande stenar och stockar, men fisken är stark och det blir en lång kamp. Då den rusar ner för ett grundare forsparti tvingas jag ner från stenen för att följa öringen. Efter ännu en stunds dragkamp tröttnar den och låter sig håvas, en vackert tecknad fisk på 1,7 kilo. Jag håller öringen länge i strömmen och ger den gott om tid för att återhämta sig.

De stora stenarnas ström har den här gången visat sig från sin allra generösaste sida och vi har återgäldat med att i gott skick släppa tillbaka all fisk vi har fångat. Sista dagen väljer vi att mest sitta och titta ut över vattnet, ta in naturen och se sländorna dansa över vattnet. När det börjar skymma bestämmer vi oss för att fiska de sista timmarna innan det blir alldeles för mörkt. Även denna gång håller generositeten i sig och vi blir belönade med gyllene prickiga öringar. Jag bestämmer mig till slut för att jag är nöjd och börjar gå längs med ån upp till vårt läger. En bit upp i ån ser jag hur Joakim står och drillar en fisk. Jag vadar fram till honom med kameran för att fotografera. När jag närmar mig ser jag att det är en stor fisk som blivit krokad. Den annars lite avspända hållningen som en veckas rikligt drillande har medfört är som bortblåst. Den här fisken betyder mer än tidigare fiskar, det syns tydligt.

Fredrik och artikelförfattaren med varsin kiloöring som
drillades samtidigt med fotografen Joakims

Under drillningen så rör sig inte fisken särskilt mycket utan står och stångas i en av de starkare strömfårorna. Med ett lätt flugspö, en tunn tafs och en liten nattsländeimitation vågar man inte sätta hur mycket press som helst på fisken. Till slut väljer Joakim att vada ner emot fisken för att plocka in lite lina och samtidigt se så att den inte gått fast i en stock eller runt en sten. Fisken flyttar sig ett par meter nedströms innan den parkerar igen. Flera minuter passerar och vi börjar fundera på om den kan vara felkrokad. Den beter sig inte som en krokad öring brukar göra. Joakim går ännu ett par steg närmre och då börjar den plötsligt göra rejält motstånd. Den ger utlopp för all den sparade kraften och går nu fram och tillbaka i sidled och kämpar för att ta lina. Joakim har dock hunnit så pass nära att han kan kontrollera fighten. Öringen kämpar hårt men bjuder inte på någon avslutande rusning utan kan en kort stund senare håvas.

Återigen har strömmen bjudit på en drömfisk, en guldskimrande öring strax under tre kilo. Det enda sättet att värdigt belöna en sådan motståndare är att återge den sin friheten.

Vi sätter oss alla tre i vindskyddet, gör upp en eld och tittar ut i natten. De små strömmarna reflekteras mot månskenet, ljudet av vattnet som rinner vaggar oss till sömn. De stora stenarnas ström brusar lågt ett avsked.

Denna artikel var publicerad i Flugfiske i Norden, nr 3, 2011

Är du intresserad av att prenumerera på FiN, så kan du beställa en prenumeration genom att klicka här och fylla i det då visade formuläret.

Tillbaka till artikelindex