DVD:n började illa med några trailers för andra filmer, som så smått förde tankarna till massproducerad vålds action. Mycket väsen och fisken reducerad nästan till rekvisita. Men huvudfilmen som följde var faktiskt bra och skrev inte tittaren på näsan hur häftigt bra fisket var och hur lyckliga fiskarena som agerade var. Sådant framgår ju så väl ändå. Man kan lätt läsa det i ansiktet, även på rutinerade »rävar«. Mellan musikpåläggen tilläts även naturens egen musik och lågmälda, sköra ljud klinga och man inspirerades att som tittare och lyssnare skärpa sina sinnen. Filmen var en väl använd timma.

  Numera, efter fyra intensiva decennier som flugfiskare, glömmer jag faktiskt ibland bort att fiska och lägger ifrån mig flugspöet för att i stället låta mig fascineras av hur viktlöst lätt och lättjefullt en öring sänker sig ned och plockar ett »smultron« på marken/bottnen, för att därefter höja sig strax över trädtopparna/ytan och låta sig ett »moltebær eller hjortron« väl smaka. Jag avundas viktlösheten, friheten att obehindrat kunna förflytta sig mellan planen. Lite som i stil med vår nordiske austronaut Christer Fuglesangs rymdvandring.

  Konsekvensen av sådana intryck är att jag med tiden fått svårare att räkna gott flugfiske enbart utifrån dräpta kilogram eller ett multiplicerande på kulram en över antal fångade och släppta. Efter några fiskar minskar tillfredsställelsefaktorn, åtminstone för min del. Hellre då försöka leta på en specifik fisk. Gärna en som verkar stor eller som står på ett utmanande ställe – vilket ofta innebär att den är just; stor. Det resulterar i att jag inte sällan får gå hem med rapporten noll fångade.

  Samtidigt kan det vara lite diskutabelt att rikta in sitt fiske på stor och därför genetiskt värdefull fisk, att ta bort eller skada sådan. Men åter igen, de storas existens talar för att de sällan låter sig luras …

  Kameran framstår väl allt mer som det stora hotet mot en vettig hantering av fisk som ska släppas tillbaka. Att visa måttfullhet när man kommit ett stycke på fiskarstigen ligger väl mer i att kunna fånga en praktfisk och släppa eller behålla den, och att inte nödvändigtvis alltid skaffa bildbevis för att man har gjort det.

  – Så, länge leve skrönan! Sann eller inte är und - er ordnat, det viktiga är att den är bra berättad.

  Fånga för att döda och med njutning äta är för mig okej. Fånga en utvald öring och släppa den i gott oskadat skick är för mig lika reko. Avgörande kriterie är att det görs med omsorg även om bytet. Jag själv är inget dygdemönster utan behöver rannsaka och korrigera mitt agerande, i takt med nyaförvärvade lärdomar och insikter. Det låter lite flott och pretentiöst, och tro inte att jag alltid lever som jag lär. Men, jag försöker.

  Det har bevars hänt en del sedan jag i barnaåren metade öring i farfars bäck och en septemberdag hivade upp rekordfångsten på ett ställe där alla öringar tycktes ha samlats. Det hade de också, eftersom det var lektid. Min stolthet att kunna visa upp två fullträdda grenklykor med bukiga små skönheter kostade beståndet i Göljebäcken skada, men var ursäktlig. Allt har ju sin tid, och som flugfiskare tycker jag man kan tillåtas att gå igenom vissa faser. Få uppleva fångstlyckan, men kunna gå vidare till nya nivåer som ligger i bättre ekologisk och etisk harmoni med naturen. Någonstans i »karriären« behöver man tillfredsställa behovet att komma hemdragande med en storfångst för att bevisa att man kan och är skicklig. Vare sig det är arvet från stenåldersmänniskan eller den högpresterande nutidsmänniskan inom en som pockar på den saken. Färre men bättre, tror jag är en hållbarare inställning.

  Anläggningskläckt fisk kommer aldrig att vara lika livsduglig som den avkomma naturen själv varit barnmorska åt. Förmågan att klara sig är alarmerande nedsatt och de genetiska dragen tydligt försvagade redan hos första generationen yngel och smolt, enligt en undersökning i Oregon, grundad på 17 års praktiska studier. Flugfiske i Norden är heller inte anläggningskläckt på något publishing house utan har vuxit och utvecklats organiskt tillsammans med flugfiskets genuina »arvsmassa«. Nästa år går vi in på trettionde årgången. FiN har ett högt läsarförtroende och hoppas att fortsatt kunna förvalta det väl, i sina läsares intresse.