Ledaren
Nr 2 april 2007

Vilka är Flugfiskets vänner?

  Det diskuteras i dag kring vilka grupper som ska räknas som flugfisket närstående, vilka vi flugfiskare främst ska samverka med och betrakta som bundisar och allierade. Konkurrensen mellan de dominerande fiskemässorna i Sverige har de senaste åren givit upphov till en antydan till splittring inom vad vi kallar sportfiskets led. Den nya, mer trendängsliga, falangen flugfiskare tycker att vi mer hör samman med väggklättrare, snöbrädeoch mountainbikeåkare och liknande utövare av kul hobbies än med metare och spinnfiskare.

  Man kan undra vilken den gemensamma nämnare är som frågan om samverkan kan avgöras kring. Målen för intressegemenskap och ibland samverkan tycker jag ska vara levande vatten och sunda, väl förvaltade, fiskbestånd. Även om vi flugfiskare som många andra gillar friluftsliv i allmänhet, så tycker jag det känns mindre angeläget att bränna torraste krutet på att i första hand slå våra påsar ihop med bergsklättrare, forsrännare och terrängcyklister.

  Naturintresse är en övergripande gemenskap ovanför flugfiskets mer specifika inriktning och de flesta flugfiskare har enligt min erfarenhet ett brett naturintresse, åtminstone de som ser flugfisket som mer än bara en tillfällig och för dagen lite häftig förströelse – en bland många andra.

  För att tillhörighetsdeklarera mig själv så kan jag konstatera att jag, utöver intresset för liv i och kring vatten, lever flugfiske – men jag är även intresserad av fågelskådning, flora, vandring, motion, kultur med mera.

  Vari ligger då gemenskapens aktuella uppgifter?

  Anser vi att det gemensamma är att försvara levande vatten kan vi konstatera att nu kommer attackerna mot dessa att intensifieras, i takt med att larmet om det vi vetat och talat om så många år …hotet…klimatförändringen, innebär att vatten, »grön el«, kommer att bli propagandaplakatet nummer ett. Det Stora Hotet kan användas som förevändning för att bland annat offra de få oförstörda strömvatten som existerar – och bygga ut minsta rännilar. I det sammanhanget verkar naturvärdena väga lätt och jag tror att saken nu mindre än någonsin är betjänt av splittring i sportfiskets led, för att vi effektivt ska kunna spela en roll som ett förnuftigt och livbevarande motgift.

  I frågan om exempelvis hotet mot östersjölaxen – var hittar vi där våra närmaste allierade? Knappast bland klättrare och rullbrädeåkare. Frågan blir lätt retorisk. Sportfiskeförbundet i Sverige gick, mycket påpassligt i samband med fiskepremiären i Mörrumsån, ut med en pressrelease som ställer det absurda som sker kring laxfisket i Östersjön i blixtbelysning. Förbundet pekade på den utrotning av en dioxinbelastad vildlaxspillra som pågår, en galenskap som får fortsätta för ett ytterst litet antal yrkesfiskares skull och som med obetydlig samhällsinsats skulle kunna subventineras bort. Svenska yrkesfiskare fångar 70 000 östersjölaxar per år, till ett värde av 8 miljoner kronor. Som en jämförelse genererade enbart Mörrumsåns förra säsongen 400 sportfiskefångade laxar en omsättning om 50 miljoner!

  Det kan i sammanhanget tilläggas att på grund av dioxinanrikningen godkänns i andra EU-länder inte vuxen lax från Östersjön som lämplig människoföda, men svenskar och finländare betraktas av sina myndigheter uppenbarligen som mer gifttoleranta. Läs mer om detta i Nytt från Sverige på sidan 59.

  En modern form av reklam kallas produktplacering. FiN får mängder av erbjudanden. Den företeelsen är inget jag vill moralisera kring, utan konstaterar bara att den har smittat av sig i stor skala från filmbranschen.

  Produktplacering och »torg« – tidningssidor där man visar nyheter utan att bedöma prylars kvalitet och i texten återger i stort sett den följetext marknadsförarna serverat – är ett bekvämt och billigt sätt att producera tidningssidor. Men sådant kräver av en seriös publicist också klargöranden inför läsarna. Produktplaceringar kan i värsta fall (även för varumärket i fråga) bli pinsamma, när de är påträngande eller iögonfallande påklistrade. Min erfarenhet är dock att en sak som delvis och i bästa fall garderar mot avarter är att bäraren inte vill förknippas med usla produkter.

  FiN fortsätter att leva upp till sitt ansvar som i första hand är gentemot sina läsare och ämnar att hålla förtroendet på hög nivå. FiN är den enda och ledande flugfisketidskriften i Norden för flugfiskare som nått en viss erfarenhet och kunnande. Tidigare har tidskriften ibland klandrats för att vända sig till bara de erfarna och ofta lite äldre flugfiskarna. Vår ambition är att göra tidningen mer tillgänglig även för yngre och för dem som just kommit in i flugfiskeleken – utan att därför sänka nivån på läsningen.

  Flugfiske i Norden ska fortsatt vara liktydigt med och stå för kvalificerat flugfiske.

Thommy Gustavsson | Mosjö i april

 

Tillbaka till sid.1.


 

© Copyright 2007 Flugfiske i Norden