Ledaren
Nr 3 juni 2007
Vilken är färgen på vatten?
Säsongen är inne och jag kan konstatera att det är, i skrivande stund, tyvärr också jag. Fortfarande. Men blåljuset från datorskärmarna skall snart byt as mot skönare blänk – vattenblänk och förhoppningsvis stänk.
För vad är väl en bra artikel eller flugfiske-dvd jämförd med ens ett vardagligt flugfiske? Jämfört bara med den där turen då jag brände dagens enda chans att lägga flugan på en fisk med att hänga upp dunkroken bland ekorrarna – eller – gick poolerna i laxälven gång efter annan nästan hela dygnet utan att ha så lite som en inbillad dragning i tafsänden. De stunderna gav i sin anspråkslöshet större behållning än vad någon mediaupplevelse kan ge. Självupplevt är oersättligt, vare sig det är vid inplanteringsvattnet intill motorvägen eller i fjärran älvar som flödar av vild öring och lax.
Men man ska bevars inte jämföra äpplen och päron.
Jag fick ett klipp ur amerikanska Fly Rod & Reel tillsänt av en medarbetare. Artikeln innehöll tre kända flugfiskeprofilers syn på frågan om vi i dag har en generationsklyfta inom flugfisket. Man är bekymrade over there inför att flugfisket tappar mark jämfört med under The River Runs Through It-boomen (filmen) för något decennium sedan. Fruktar en klyfta mellan liknöjda, ofta ekonomiskt välbeställda, flugfiskare i med elåldern och uppåt som vill ha allting som det varit kontra yngre som vill in och som ifrågasätter och vänder upp och ned på flugfiskets när, var och hur. Särskilt hur. Som Mr Tweed kontra unge uppkäftige Speed.
Meningsskiljaktligheter leder på sikt framåt även om det inte sker per automatik. I grunden tror inte jag att vi nu upplever så stor skillnad jämfört med tidigare generationers motsatsförhållanden, men varje rådande samhällssituationen färgar givetvis skeendet och kan inge en känsla av att just nu förhåller sig saker och ting helt annorlunda.
Vad som faktiskt skiljer nu från då är att utbudet av nöjesaktiviteter att välja mellan är större och att tempot på infriande av förväntningar accelererat. Otåligheten tenderar att trampa det som krävs för att flugfiska en öring enligt flugfiskets sportsliga regler på tårna: tålamod sätts på undantag av ungdomlig forcerad resultativer. Detta är inget nytt.
Jag tror att strävan att nå höggradig behärskning av flugfiskets konst är något som tar tid, som måste ta tid, och inte kan skaffas omedelbart ens genom genvägar som erfarenhet av fisken i de allra fiskrikaste vattnen kan ge. En kvalitet som mognad innebär, kostar mer av det dyrbaraste vi har – tid.
Fånga fisk och visa resultat i form av höga siffror är nog rätt enkelt om man tar till alla de medel vi har och även om vi snävar in medlen till zonen flugfiskeredskap Däri ligger den nye entusiastens möjlighet att kvickt ta sig upp i en position som »skicklig och framgångsrik «. Men det är ju inte riktigt det som är poängen med flugfisket, dess själ. En tåfjutt i öppet mål är en sak, en skruvad boll i krysset från hörnflaggan något helt annat; även om resultatet noteras lika.
Pröva-på-möjligheterna för fler aktiviteter är åtskilligt större i dag än tidigare. Flugfiske i dag präglas till del av imagestärkande saker och beteende som attraherar många yngre att bli utövare. Jämfört med tidigare prövar fler på även flugfiske, men fler drar också snabbt vidare till andra attraktioner. Andelen som blir kvar i ett permanent utövande är proportionellt sett troligen lägre än tidigare och utspädningen, spillet, högre. Den genomsnittliga behållningen över tid sett tror jag däremot ligger på en rätt konstant nivå från år till år.
Den allvarligaste risken i ambitionen att till varje pris vinna fler utövare ligger i att flugfisket i första hand framställs som fartigt och superhäftigt, á la trendsporter. Fisken riskerar att få en i bästa fall sekundär roll som rekvisita i sammanhanget och reduceras till chic accessoir i framhävandet av fiskaren. Att omsorg om fiskbestånd och levande vatten får stå tillbaka för hävdande av personlig image och styling, det kan aldrig vara acceptabelt.
På sätt och vis är ovan nämnda attityd av samma inställning som låg bakom gamla tiders »hjältar«, stoltserande med kötthögar av byten med horn eller fjäll. Grunden är densamma – Se mig, jag är en sjutusan till jägare! Vinna nya anhängare till flugfisket vill vi, men inte på bekostnad av de unika värden som är flugfiskets.
Fortfarande är det ju ändå så att flugfiske kan utövas av ung som gammal och att det kan främja utbyte och samhörighet över åldersgränser, kulturella och politiska gränser … Flugfiska sportsligt och an svarsfullt är en mycket hållbar och respektingivande image, oavsett om man har mösskärmen vänd framåt eller bakåt.
Så, vilken är då färgen på vatten? Helt enkelt den färg som återspeglas av innehåll och omgivning. Jag tror inte vi har någon generationsklyfta, inte i dag heller, men väl generationsmotsättningar och en evig konflikt mellan att skynda snabbt och att mer tålmodigt låta sig växa till mognad.
Leve trätan mellan generationerna.
Thommy Gustavsson |
Mosjö i Mayfly-tid
