Så långt, gott och väl. Men nästa säsong står jag förmodligen där igen med samma (oförverkligade) önskningar om att kunna fiska effektivare och kanske lyckas överträffa kompisarna – för ibland är det nog det senare som det till viss del handlar om när det kommer till kritan. Det är en människas rätt att få vara stolt, att kroka flest någon gång eller att kasta snyggt. Sedan är det ju en annan femma att du och jag genomsnittsfiskare visserligen be undrar »minkar« men kanske trivs bäst i sällskap med likar som inte sällan kommer till korta?

  Det är en sann njutning i sig att gå och försöka finna rytmen i våra skandinaviska hopp och studskast, eller original speyditot om man så vill. Det är fascinerande att konstatera hur minimalt med kraft som behövs inlagd exakt och i precis rätt moment för att klingan ska utveckla en nästan skrämmande energi och klippa iväg lyckoskapande multimetrar (såvida inte skjutlinan härvar till en floppande tvärnit).

  Ofta, när inget riktigt indikerar bitläge och jag är på humör, inbjuder de tekniskt potenta grejorna till att »joxa med trasan«, att leka med spö och lina ungefär som att kicka med en fotboll. Det är ett nöje i sig men kan sabba ett bra läge som kunde uppstått medan man plaskat runt med ideliga omlägg och ännu-längre-kast. Ja visst fasen – jag håller ju på och fiskar …

  Öringen, som ger lovande tunggung i ytan, får tid att äta sig orädd och jag hukar ut i starrgräset och lägger, säker på min sak, hjorthårsimitationen i framförläge. Öringen fortsätter vaka men ett stycke uppströms flugan som snart börjat stripa bakom ormande tafs. Flugan får drifta ut före ett nytt lyft och presentation bland den äkta varan. Öringen vakar, undvikande flugan. Konsekvent. Matbordet fylls på av fallande spinners. Jag rätar på mig och lägger nästa kast á la bekväm spey, med en tafs som vidhäftar vattnet före utlägget. Rrritsch!!!

  Så var det färdigvakat för den gången.

  Idiotbuktens öringar har fått mången duglig flugsvingare att spela läppvalsen med fingrarna eller ta till fickpluntan och att försöka ett roll- eller hopp och studskast just där är sannerligen att eliminera sina chanser.

   Kjell Pettersson från Ludvika är en mästare på att närma sig öring och med sitt hembyggda cane-spö, fört i nästan horisontalt läge, låta de sparsamma kasten sniffa över marken och starren, för att droppa flugan nätt i rätt läge. Där finns detaljer att försöka ta efter.

  Jag har också haft nöjet att ett par gånger fiska med den meriterade nordamerikanske guiden »Rusty« Vorous och han har en käpphäst när det gäller att ledsaga flugfiskare från den gamla världen till kontakt med selektiva regnbågar: »You damned Europeans false cast too much!« – brukar han predika och det ligger mycket i hans irriterade påpekande. Många nordbor börjar sin bana med fiske på regnbåge i sjöar och tjärnar och är ensidigt inriktade på längd i kasten, med som följd en vana att ofta ta till onödigt många luftkast.

  Idealet borde vara längd med precision – om man mäter flugfiskets kvaliteter begränsat till maximal fångst. Nu är det väl så att fångsten bara är en del i det här spelet och att andra kvaliteter istället förutsätter en begränsad längd eftersom det handlar om att kunna se fina detaljer där flugan ligger eller tafsen bryter ytan.

Thommy Gustavsson | Mosjö i september