Ledaren
Nr 1 februari 2008
Underkänd av 150-grammare
Det mesta ska i dag värdesättas i siffror. Är det någon vits med att räkna poäng i flugfiske och i sådant fall, vilka är då beräkningsgrunderna? Antal och kilon kan förstås användas, men ger de verkligen en komplett bild?
En del av oss vill i alla sammanhang, flugfisket inräknat, alltid föra in tävlingsmomentet och få åstadkomma ett otvetydigt resultat preciserat i siffror. Andra stressas och backar inför blotta tanken på att deras intressanta och avkopplande vurm skulle prestationsbelastas. Och så finns det som vanligt majoriteten, »alla vi«, som befinner oss någonstans mellan ytterligheterna och inte ägnar saken mer än förströdd uppmärksamhet, annat än om någon med »ytterlig« inriktning råkar komma i vår väg. Det kan vara hetsfiskaren, som far runt som ett pulver och ensam lägger beslag på ett helt vatten å ena sidan, eller den teoretiskt inriktade å andra sidan, som åker ut till vattnet, för syns skull riggar spöet – och med skarp kännarblick letar upp första bytet: fisketurens av honom utvalda samtalspartner tillika lyssnare.
De flesta av oss går igenom stadierna från nybörjarivern, perioden När man fiskar tills ögonen blöder och eventuell hustru/make eller sambo flyttar ut, till det skede då man tycker sig ha sett och gjort det mesta med flugspö och kräver högoktanigt startbränsle.
I dag tar jag gärna en pratstund på strandkanten och ser det som en del av behållningen, men jag vill inte snacka när det råder bra fiskeläge.
Det är, men känns inte som, länge sedan jag kunde göra en kilometerlång kringgående rörelse in genom obanad terräng, för att undvika den pratsugne som närmade sig. Personen jag tänker på var kul att snacka med men kvällen för kort och värdefull att pratas bort sedan jag anlänt till sjön i biltjuvsfart. Dessutom hade jag hela dagen på jobbet trissat upp förväntningar om stundande kalasläge vid klubbvattnet. Med full koll på vädret bands på lunchen flugor, trots att jag redan hade cirka 800 stycken. Det gällde att hinna med så mycket fiske som möjligt fram till halvfemtiden på morgonkvisten för att hinna hem till rakning och en kaffemacka innan jobbet … Ingen tid att slösa bort, således.
Fångstjournalen fylldes sida upp och sida ned med kilon, gram och centimetrar plus fångstplats, klockslag och flugmönster. I dag plitas mest spridda anteckningar med varierande relevans ned och själva fångstuppgifterna blir knapphändiga. Sturm und Drang-tidens fångstjournaler känns i dag som enahanda läsning men en intressant jämförelse som kan göras med hjälp av dem är datumen för kläckning av insekter som ju förskjutits med den snabba klimatförändringen. Hålltiderna från gamla journaler gäller inte längre. Så blev det med nyttan av den mångåriga statistiken.
Men åter till det där med att tävla i och hur värdera sitt fiske. På åttiotalet åkte jag och en gammal polare till fjälls för en veckas fiske. Tänka sig – vi blev båda nöjda och betraktade båda den andres »resultat« helt utan avund. Han fick cirka 80 och jag 3 stycken öringar. Min kompis hittade sina lyckoströmmar med massor av fisk i storlek 0,1–0,3 kilo och jag fiskade några glidande sel där jag fick mina öringar i storlek 1–1,4 kilo. Han släppte alla sina fiskar och jag behöll mina som mat. Resultat: 80–3, på en vecka. Så, vem vann? Det beror på vem du frågar. Väga samman fångst som vid en pimpeltävling känner inte jag för som beräkningsgrund.
Så kommer vi osökt in på det därmed storleken. Är våg eller kulram viktigast vid utvärderingen? Små men många eller få men stora, är en sak. Små men få något helt annat, som inte låter så värst eftersträvansvärt.
Jag har fiskat små skogströmmar här hemma, sådana där träden nästan innesluter vattnet som i en tunnel. De har nästan inga djuphöljor och består mestadels av grunt skvalvatten och öring- och harrbestånden är hyggliga men individerna nästan uteslutande småvuxna. Jag har vid ett tillfälle också fiskat den lilla läckra älven Fire Hole River i Yellowstone, där öringen mestadels är av det mindre formatet. (René Harrop nämner älven i sin artikel som börjar på sid 6 i detta senaste nummer av FIN).
Erfarenheterna är likartade, särskilt i avseendet att självsäkerheten inför de små prickiga ofta nog förbyts i frustration: Sådana småjävlar – här kommer erfarna jag som har fiskat både hemma och Långtbortistan och som vanligen rycker undan flugan inför fisk i barnkammarsize. Och så nobbar ni min delikata presentation! Det är ju tur att inte kompisarna ser på, så man slipper skämmas. Skapelsens krona med utrustning för otäckt många tusenlappar – refuserad, underkänd av 150- grammare med ärthjärnor!
Att gå bet på en stor fisk är hanterligt men
att göra det på småfisk kan vara tufft för självkänslan. Storleken på fisken
är inte alltid i paritet med nivån på utmaningen, som jag tycker är
viktigast vid utvärderingen. Thommy Gustavsson |
Mosjö i februari
