Ledaren
Nr 4 september 2008
Från det enkla till det komplicerade
– och så tillbaka igen
Tillknycklad hatt, pipa, enkel midjejacka med två snedfickor, uppvikt krage och videkorgen på höften. Sicken personlig och tuff styling han hade: Rolf Smedman. Jag kommer att tänka på honom så här på höstkanten när vi befinner oss i den tid då harrfisket står i främsta rummet. Utstyrseln förstärkte Rolfs karisma men jag undrar om han ägnade utseendet en tanke när han valde plagg för flugfisket. Att döma av sonen Dans beskrivning av Rolfs kriterier vid inhandlande av spö lade han inte så stor vikt vid klädseln – kunde man lägga ut lina och dirigera en fluga med det så var det gott nog.
Klädplagg kan vara en del av identiteten även om bäraren inte har den ringaste tanke på det. Jag tänker vidare på Hans Lidman med hans mörka slokhatt, som väl egentligen från början varit en vanlig herrhatt men för ändamålet fått brättena nedvikna. Av bilderna att döma knallade Lidman med spö och Rolliflexkamera genom norröna obygder dressad i hatt, vit skjorta (ibland med slips) och gabardinbyxor, vardagsbyxor som efter visst slitage fått byta roll till att vara friluftsbrallor. Byxorna fick ibland bidra med trådar till flugan Cheating Fly.
Smedman och Lidman var karaktärer med tydliga profiler och förr letade jag ibland efter personliga prylar, sådana som ingen annan hade och som skulle vara en del av bara mig. Det ser ju lite patrullaktigt ut när det som ofta i dag kommer gäng i likadan utstyrsel. Jag ritade västar och jackor som jag ville ha dem och var inne på att anlita någon sykunnig att färdigställa något, men det blev aldrig av. Flera kompisar lät sy västar i olika slags skinn, de var ganska snygga, lite svettiga att bära men i första hand personliga.
Flugvästar i olika fasoner kom och gick. Vissa med tjugo fickor eller fler, som man gick vilse i och ägnade sig åt att göra upptäcktresa genom när säsongen var över, andra med hälften så många fack. Långa västar enligt engelsk modell och korta som satt i armhålan och nätt och jämnt nådde ned till bröstvårtorna, de var avsedda för vadning så långt ut att fötterna lättade från botten. Pendeln slog, då som nu. Motreaktionen på västar som rymde smärre bohag var minimalistiskt; midjeväska med tre flugor i en tändsticksask tillsammans med en kexchoklad och kanske termos som rymde en kopp, några tafsspolar i bröstfickan och ekologiskt öronvax att fetta in fluga–tafs med.
Vadarjackorna fanns där också (jag talar inte artonhundratal) men det var sådana man skulle kleta in med vax för att hålla vätan ute – i viss mån gjorde de så men var bättre på att göra det blött på insidan.
Förmågan att andas utvidgades från levande organismer till att även gälla klädesplagg. Membranskikt förändrade garderoben radikalt. Nya vadarbrallor kom som knockade neopren och pvc i första ronden. Det kändes ovant att traska omkring med stjärtlapp och knäförstärkningar i bjärt kontrasterande färg, som hos slalomåkare eller dagisbarn i lekoverall; och jag måste säga att det gör det än i dag, på den punkten är jag anti-fashion. Men ändå, om jag tittar på gamla foton där arméns öronlappsförsedda skärmmössa tronade på knoppen och brallorna innanför de ständigt läckande vadarstövlarna eller reumatismfrämjande plastvadarna också kom från Kronan så känns en kittling i smilbanden. Skogsmullegrönt gällde till den grad att man hade svårt att hitta varandra i klorofyllen.
Under
90-talet tog modet ett kraftfullt grepp om flugfisket och flugval rankades
ned till förmån för rätt klädsel, sätt att hålla spö och talang att inför
åskådare kommentera fajten med fisken innan den gavs en bakteriefylld
nådakyss. Sättet att klä sig är och kommer att i varierande grad vara styrt
av nytta, funktion, grupptillhörighet och reklampåverkan. Förebilder
däremot, tror jag är flugfiskare med integritet som är sig själva och råkar
uppmärksammas, inte för att de söker det men för att de är genuint hängivna,
utan att oroligt snegla på grannen.
Vi flugfiskare, liksom andra människor, jämför oss med varandra. Vi, som andra, är rädda för att avvika men vill ändå gärna sticka ut och märkas. Jag kan inte låta bli att reflektera kring hur viktig självbilden är för oss, vare sig vi vill det eller inte – till och med när vi är ute i naturen och skall koppla av från allt tvingande. Fåfängans makt.
Löven faller – du och jag har vintern på oss att snitsa till looken innan vi gör entré säsongen 2009.
Thommy Gustavsson |
Mosjö i September
