Nr 4 september 2009
Vill du köpa mitt nästan oanvända spö?
En av mina fiskekompisar – vi kan kalla honom L – har ett kvalificerat och respekterat yrke, som kräver att hjärna och hand arbetar med sträng logik och precision. Det får inte bli fel. Han måste hela tiden lita till sitt eget omdöme och ta, för »kunden«, inte sällan livsviktiga beslut. Utöver sitt yrke har L många decennier som hängiven flugfiskare bakom sig och han har fiskat i stort sett jorden runt.
I likhet med flera andra av oss som hållit på med flugfiske tillräckligt
länge för att ha samlat på sig en hel del redskap, så släpar även L runt på
minst ett spö som han köpt men inte funnit sig till rätta med. Det är nästan
oanvänt och ligger där prydligt inslaget i sitt snitsiga fodral, skyddat av
en orepad tub sedan åratal. Spöet har med tiden blivit något av en
följeslagare men att kalla det vän vore fel. Det får hänga med endast med
avsikten att hitta en ny ägare.
L är en av oss många som gärna vill kasta långt och beundransvärt snyggt men som inte helt ordnat förutsättningarna för att klara den saken: att först lära sig tekniken samt därefter lägga mycket tid på att träna och träna och åter träna. Ärligt talat fick nog inte L, sedd från ljugarbänken, inga riktiga topppoäng vare sig det gällde längd eller stil, när han hanterade spöet.
Så vid en strandsittning kom pratet att handla om folk som utvecklar spön av olika fabrikat och smålänningen Bill trodde att L:s följeslagare troligen hade utvecklats av Gunnar Rask Nielsen. L tystnade tvärt – men pausen blev kort innan han reste sig.
Med uppdaterad vetskap började L hantera sitt spö mer prövande, med inkännande nyfikenhet, som för att stämma instrumentet, att hitta tonen. Han prövade bland annat med en mjukare traditionell speyrörelse, istället för det distinkta klippet som vi vant oss vid att göra med spön som har en klinga som klappar till med nästan hela sin längd för att slunga iväg linklumpen i hög fart.
En sak stod med ens klar – L har, med all rätt, den största tillit till GRN:s kunnande och ansvarsfulla förhållningssätt gentemot oss spösvingare, och det fick honom att hantera spöet annorlunda. Inte som någon dussinprodukt, utan mer inkännande och analyserande, sökande för att locka fram och hitta just dessa konstfibrers inneboende förmåga.
Kaströrelserna hos L var nu lugna och linan rullade över och sträckte tafsen bättre – inga långkast, men utmärkta fiskekast levererades med ens.
– Lösenordet är »tillit«, filosoferade L. Tillit till ett spö och en kunnig konstruktör, tillit till en lina, en fluga, en teknik och framför allt: tillit till sig själv.
Kanske ska du och jag försöka hitta rätta tonen och till salu-spöet ges en chans till?
Thommy Gustavsson
Mosjö i september
