Nr 2 april 2010
Länge överleve drömfisken!
Vart tog drömfisken vägen? En gång i tiden tog den lite väl ofta plats i mina tankar – inte riktigt som hos en kanadensisk bekant, som bytt ut bilden på sin käresta i plånboken mot sin rekordlax, men nästan.
Så en natt, på gränsen mot gryning – det var vid Stenbuhån – lyckades jag kroka just drömfisken! Öringen verkade först vara en fin kilofisk men blev allt större i takt med att lina vanns tillbaka på rullen, meter för meter. Vid håvningsfasen, som abrupt avbröts med mitt uppvaknande, var den så stor att jag övergått till att vara bytet.
Det var en lättnad, men ändå lite retligt att i tryggt vaket tillstånd inte få reda på hur dramatiken slutade. Spänningen hade förbytts i kallsvett innan jag räddades av väckarklockan, men nyfikenheten dröjde kvar. Drömmen är en av få fiskedrömmar jag minns – en önskedröm och mardröm i en och samma föreställning.
Det finns nog alltid en drömfisk med genom flugfiskarlivet och vanligen så är den fisken riktigt stor. Men med tid en har den nog även fått andra kvalitéer som gör saken något mer komplex.
För min del har önskan kantrat över till att handla omen besvärlig fisk som ska övertrumfas men inte nödvändigtvis dödas. Många delar nog den önskan. Den sportsliga aspekten verkar med tiden överskugga köttvärdet, betydelsen av att inför andra visa upp kilon och centimetrar. Kanske handlar det om mognad, där be hovet av att visa upp mer primitiva yttringar av duglighet fått sin rätta plats vid sidan av andra, som ett ansvarsfullt handlande utifrån en kunnig ekologisk grundsyn.
Idag har min drömfisk ganska otydliga konturer och värderas mer i termer av beundran och för undran över fler egenskaper än storlek. Varje fångad fisk värderas högre. Jag är inte alls säker på huruvida jag vill döda drömfisken, för den händelse jag skulle lyckas fånga den. Nu mera kan man ju ha en liten kamera i bröstfickan och kvickt plåta fisken i ytläge om man vill bekräfta sin fångst.
Jag njuter högeligen av att spisa en öring, harr eller lax och känner inte betänklighet inför det. Jag undviker att släppa tillbaka en fisk som tröttats länge, särskilt om vattentemperaturen vid tillfället är hög eller om fisken fått in mycket smuts i gälarna eller klämts vid »hanteringen«. Fiskens känsliga slemskikt riskerar att infekteras av för mycket kladdande (även pussar). Och fiskar jag så får det vara enbart på rika bestånd som verkligen tål att reduceras, vare sig reglerna påkallar fånga och släpp eller inte. Något annat borde vara otänkbart vad gäller allt vilt, såväl fisk som däggdjur. Det vilda måste respekteras i sig, inte värderas enbart utifrån ett nyttoperspektiv eller som tingestar som ger lite kul förströelse för stunden.
Har man väl lokaliserat den där praktfisken så finns möjligheten att fånga den. Stor fisk är duktig på att äta men även på att vara nogräknad – annars hade den inte vuxit sig så stor. Den är mer optimerad för sin miljö än vad vi menar med intelligent. Det går att utnyttja dess ryggmärgsreflexer genom att trigga den att ta exempelvis en stor munsbit som en streamer, fiskad med fart framför dess nos. Man kan välja att kalla det en prestation eller en genväg. Tja, frågan är väl om man vill utmana sig själv, eller rätt och slätt nöjer sig med att på enklaste vis fånga. Det ena valet kan innebära att man vid tillfället faktiskt inte lyckas fånga drömfisken, trots att det nog var möjligt.
Tanken att vilja ha sin drömfisk kvar att pröva sin förmåga mot är sympatisk, tycker jag. Preben Torp Jacobsen formulerade saken en gång i Flugfiske i Norden, ungefär så här: Jag är en lycklig flugfiskare, för jag har ännu inte lyckats fånga min drömfisk!
Thommy Gustavsson
