Nr 3 juni 2010
Kunniga flugfiskare värnar vatten!
Jämtlands Läns Sportfiskeklubb firar i år 100 år och ungefär samtida med klubbens grundande brakade det loss med den i flera avseenden explosiva utbyggnaden av svenska vattendrag. Tiden för upplysning och industrialisering på allvar var inne och vattenrallare drog med dynamit och dunder ut i vildmarken tillsammans med modern ingenjörskonst. Vattenfall och brusande strömmar fulla av mångfacetterat liv tystades med elektrifieringen av samhället. Priset var det begripligt nog inte många som var beredda att invända mot på den tiden, till viss skillnad från i dag. Inget pris var för högt och euforin över framstegen ställde så kallad orealistisk romantik som naturhänsyn i djup skugga. I dag lär det finnas ca 1800 vattenkraftverk i Sverige och – tro det eller ej – fler planeras, trots överskottskapacitet i elproduktionen.
För ett halvt sekel sedan brusade i Jämtland den legendariska Storbo ström men som var hemvist för en unik storöringstam. Det strömvattnet och andra vatten i samma system dränktes på 1960-talet under ett jättelikt kraftverksmagasin och livsbetingelserna för fauna och flora förändrades totalt i ett slag. (Läs mer om bland annat den saken i en intressant bok som handlar om en del av det vattensystemet och som kommer ut i sommar, »Vattenriket i Vålån« av Ingemar Näslund och Micke Sundberg). Nog tror jag det förekom protester på den tiden, men säkert var de milda jämfört med den opinion som skulle ha uppstått om utbyggnadsplanerna presenterats i dag och hotat att oåterkalleligen ödelägga en lika värdefull miljö. Det är ju inte så en kelt att reparera skadan som att plantera in någon fiskätande snabbväxande stam av öring och tro att allt blir som evolutionen tagit tid på sig för att skräddarsy för just det vattnet. Där är kraftbolagen och myndigheters lugnande besked om ersättningsodling och utsättning något av fikonlöv för att dölja konsekvenserna och deras förfärande omfattning.
Kanske befinner vi oss nu, där vi sitter med våra elbaserade bekvämligheter, i eftertankens och besinningens tidevarv. Förhoppningsvis är det så. Samtidigt så har propagandan för att fortsätta ödeläggelsen av fundamentala tillgångar och resurser blivit mer slipad och smartare, helt enkelt tidsanpassad.
Sportfiskarna och dess generalsekreterare Stefan Nyström och Ecofilm/Martin Falklind nappade på den hittills troligen fräckaste framstöten från Vattenfall (vinnare av 2009 års kalkonpris som världens värsta bolag vad gäller falsk miljöreklam) – en grundfalsk propagandafilm med skönmålande och förljuget budskap om denna förkättrade »Grön el«, en etikett man använder i sin reklam för att dölja dess rätta namn, som rätteligen borde vara »Ful el«. Sportfiskeförbundet i Sverige har låtit Ecofilm producera en kort men saklig och kärnfull motfilm »Hur grön är vattenkraften?« som bemöter offensiven och lögnerna från kraftbolagen. Man kan bara önska att många gavs tillfälle att se den.
Även små lokala utbyggarintressen kan åstadkomma stor skada för lite el. De må vara små och inte alltid så anskrämliga men subventioneras med skattepengar och är naggande farliga. Skrämsel - propagandan om att vi får frysa i mörkret om inte utbyggnad beviljas an vänds effektivt samtidigt som kraftindustrin döljer det faktum att produktionen av el är mer än tillräcklig för åtminstone Sveriges nationella behov. Det handlar om att sälja bort naturvärden för att inhösta övervinster genom export av el åt svenska Vattenfall och bolag med utländska ägarintressen, som jättarna E-on och Fortum. På så vis rinner tillgångarna till stor del i dubbel mening ut ur landet.
Hur mycket är politiker beredda att med berått mod offra för några arbetstillfällen under en kort tid av utbyggnad och för att samla kortsiktiga poäng? Tja, ett exempel på det är svenska Centerpartiet som genom en av sina företrädare i Norrland så sent som 2009 lade fram ett skabröst förslag om att bygga ut biflöden till de skyddade nationalälvarna! Tala om »grön« politik.
Begreppet »Grönt« är positivt värdeladdat och har klåfingrats på ordentligt för att framställa även sådant som är miljöskadligt i motsatt positiv dager.
Det är ju sällan allt eller inget som gäller och om något kan göras för att begränsa och mildra verkan av tidigare dämningar, så är det värt uppmuntran. Även vad gäller kraftbolagens egna insatser. Men sådant sker sällan per automatik, för hur många regler och lagar till skydd för vattendrag som än stiftas, så kommer exploatörerna försöka åstadkomma omlöp kring juridiken. Därför krävs en ständig vaksamhet och opinion som aldrig kan låta slå sig till ro. Många flugfiskare har stor kunskap kring hur ekosystem fungerar och kan registrera förändringar i och kring vattnen och hos dess indikatorer insekter och fisk, därför kan vi spela en viktig roll i vattenvärnet. Visserligen har kunskapsnivån sjunkit något till förmån för en allmänt trendängslig fartighet och prylfixering det senaste decenniet, men det är nog bara ett tillfälligt steg bakåt. Bredast möjliga enhet mellan de krafter som kan samlas kring minsta gemensamma nämnaren att värna levande vattendrag bör vara eftersträvansvärt – och där hoppas jag sportfiskeförbundet och organisationen Älvräddarna fortsatt kan spela en samlande och där så krävs överbryggande roll.
Larmrapporterna kring atlantlaxens situation fortsätter att strömma in och i skuggan av de norska kassodlingarna med »fjordlax« svälter och infekteras många stammar av vild lax. De senaste fem årens uppköpskampanj vid Trondheimsfjorden har regionalt lindrat men inte lyckats bryta den negativa trenden. Sportfiskets sida tar, till skillnad från yrkesfisket, sitt ansvar och inför nya restriktioner. Vid Orkla prioriteras nu skyddet av storlax eftersom den bedöms att bäst kunna hävda den älvegna stammens gener gentemot den odlade laxen på lekbottnarna.
Thommy Gustavsson
