Ledaren
Alla fiskar är stora fiskar
Allt fler läsare berättar i brev eller vid telefonsamtal hur de finner glädje i flugfiske efter fiskarter, vilka de tidigare inte uppfattat som "riktiga" flugfiskar. Oftast gäller det flugfiske efter gädda, som ju genom sin storlek kan erbjuda rejält spekulativa fighter, men även abborren, iden och en rad andra arter har blivit allt mer uppskattade. Vid sidan av gäddan tycks emellertid abborren vara den stora favoriten.
Abborren blir visserligen inte lika stor som gäddan, men den finns över hela landet och kan fiskas hela säsongen, medan gäddan är lättare att söka under vissa perioder, till exempel under våren, då den går strandnära på de grunda lekbottnarna och kan tas på "torrfluga ".
I decembernumret presenterade Niclas Andersson sitt vårfiske efter gädda i ett fotoreportage, där han också nämner en ny typ av flytande gäddpopper med foamhuvud, vilken han för övrigt återkommer med bindmönstret till i en separat artikel i vårt aprilnummer. Popperfiske efter gädda är visserligen inget nytt i sig, det har vi berättat om tidigare i FiN, men Niclas popper är mycket lättbunden och kan säkert popularisera gäddfisket ytterligare.
I denna tidning berättar Erik Berggren hur han tagit upp sin ungdoms abborrfiske på nytt. Han konstaterar att flugfisket efter abborre inte är något substitut för annat fiske, och att han faktiskt hellre fiskar "vild" abborre i naturvatten än odlad och fenskadad ädelfisk i konstlade utsättningsmiljöer.
Under de senaste decennierna har onaturligt stora fiskar i våra inplanteringsvatten tillsammans med våra resvanor påverkat mångas syn på flugfisket. Alltfler har fiskat i fjärran exotiska vatten, vilka i backspegeln fått deras eget hemmafiske att te sig allt blekare.
Ett annat illusionsnummer har skapats av de monstruösa och för sina miljöer helt onaturligt stora regnbågar, som sätts ut i alltfler put and take vatten för att möta kraven från en publik som sätter likhetstecken mellan fiskens storlek och fiskeupplevelsens kvalitet.
När detta skrivs, en dryg vecka in i januari, kan jag i mitt lokala husorgan läsa ett reportage från trettonhelgens pimpelpremiär vid ett välbesökt regnbågsvatten på Småländska Höglandet. En representant för den arrangerande fiskeklubben beklagar i artikeln att man haft svårt att få tag i tillräckligt stor utsättningsfisk. Enligt honom ska sådan nämligen väga mellan 1,5 och 3 kilo. Inte underligt att många flugfiskare, som frekventerar sådana vatten, sedan frustrerat rynkar på näsan då de möter vildfödd harr och öring i naturvatten och saknar förståelse för att biologin där i många fall sätter gränsen vid halvkilot eller kilot - ibland kanske till och med mindre.
En annan baksida av önskemålet om storfisk gäller alla dem som i catch and release fisket okritiskt ser alla fiskevårdsproblems lösning och som i telefonsamtal till redaktionen på fullt allvar hävdar att konsekvent återutsättning av fångad fisk skulle skapa svenska drömvatten med enbart stor öring och harr. Till mitt stilla påpekande att ett sunt och välbalanserat naturvatten har fisk av olika arter och i alla åldersklasser, ställer de sig helt oförstående. Att deras perspektiv och måttstock oftast visar sig ha sin ursprungliga inspiration i konstgjorda fiskemiljöer förvånar mig inte längre. Möjligen blir jag fortfarande lika skrämd över okunskapen och ser risken att återutsättning, som aktiv fiskevårdsåtgärd och sedd i sitt rätta sammanhang, med deras enögda och högröstade "hjälp" ska råka i vanrykte...
Strömfisket efter öring och harr kommer alltid att vara centralt i mitt eget flugfiske. Men vid sjöfisket väljer också jag idag hellre ett naturligt fiske efter liten men "vild" abborre framför större och sönderodlad laxfisk.
Per Göran Jönsson frågar i detta nummer vilken fisk som är störst och ger själv svaret genom att konstatera att han inte väger fisken utan mäter fiskeupplevelsen. Per Göran är en lycklig flugfiskare - för honom blir därmed alla fiskar stora fiskar!
Gunnar Johnson
