Ledaren
Nr 4 oktober 2002
Utvecklingen av bra redskap och god teknik är naturligtvis alltid i grunden värdefull. Men medaljens baksida är tyvärr samtidigt en tendens att intresset för tekniken blir ett självändamål, medan kunskapen om fisken och förståelsen för fisket minskar i motsvarande grad. Tidigare självklara erfarenheter från vistelsen ute i naturen tycks inte alltid vara lika självklara längre...
När jag läste Anders Johannessons artikel "Tankar kring linor och linklassning" i detta nummer av FiN och såg att han där refererar till boken "Sportfiske i Sverige", erinrade jag mig ett samtal med en ung teknikintresserad flugfiskare några månader tidigare. Denne talade begeistrat om sina kastlängder med de nya kastklumparna och blev mycket förvånad när han förstod att idén bakom dem inte var lika "ny" som han hade föreställt sig.
Jag berättade att jag hade experimenterat med liknande klumpar efter samma koncept redan på 60-talet, och han blev helt ställd då jag nämnde mina kastresultat; redan första övningsdagen mätte jag upp 38 meter med den nya klumpen och mitt gamla och i hans ögon teknologiskt okvalificerade 8 fots glasfiberspö. Men jag berättade också att det enligt min mening handlade om casting - och inte hade särskilt mycket med praktiskt fiske att göra.
Förutsättningarna för mina kastövningar var nämligen att de ägde rum på en golfbana, där skjutlinan kunde läggas ut i stora slingor på det välsnaggade gräset framför mig. Endast då kunde den löpa ut genom spöringarna utan att haka fast i något på marken och skapa tvärstopp och trassel - och några sådana miljöer finns sällan eller aldrig vid de vatten jag normalt frekventerar. Dessutom bedömer jag det vara helt omöjligt att se en torrfluga på det avståndet och att kunna menda linan eller svara med mothugg om en fisk skulle ta min våtfluga eller nymf. Vid normalt enhandsfiske går i praktiken gränsen för min del vid högst halva den kastlängden...
Än mer perplex blev han då jag refererade till just den ovan nämnda boken "Sportfiske i Sverige", utgiven 1940, som redan då beskriver kastteknik med balanserade klumpar, det vill säga idén och bakgrunden till den lintyp han uppfattat vara ett resultat av redskapsindustrins innovationer under de allra senaste åren. Alla "nyheter" är kanske inte alltid lika revolutionerande nya som redskapskatalogerna ibland gör gällande...!
En annan artikel, Bertil Rudells "Tafsen - den svagaste länken", fick mig också att minnas en diskussion, men som utspelade sig några år tidigare. Lagom till säsongen hade lanserats en ny nylonkvalitet, vilken lockade med extremt tunna men ända superstarka och därtill i det närmste osynliga tafsspetsar — allt i syfte att inte skrämma stor och extra skygg fisk. Mannen jag mötte på strandkanten demonstrerade sin nyinköpta supertafs genom att hålla ner spetsen under vattnet. Visst var det fantastiskt hur osynlig den blev...?
Samtidigt fick jag veta att han numera aldrig använde grövre spets än 0,12 millimeter och hur viktig det var att tafsens totala längd var minst 4,5 meter. Det var ett villkor för att kunna fiska i älven framför oss utan att alarmera den extremt skygga fisken - något som han bedömde skulle bli svårt,för att inte säga omöjligt för mig, eftersom jag använde en "gammaldags" tafskvalitet och därtill så grov som 0,18 millimeter och endast drygt 3 meter lång!
Jag väntade aldrig på att han skulle återvända till stranden efter att han vadat utför sitt första fiskepass i poolen. Efter att ha betraktat honom en stund gick jag istället vidare nedströms, medan tankarna snurrade kring frågan varför många flugfiskare idag tycks vara så fascinerade av tekniska nyheter - och specifikt varför den flugfiskare jag just mött la ner så stor möda på att välja en extra tunn, lång och enligt eget förmenande "osynlig" tafs - allt i syfte att inte skrämma den enligt honom extremt skygga fisken - samtidigt som han inte brydde sig ett dugg om att hans vadningsteknik skapade svallvågor över hela poolen som efter en berusad älg...
Gunnar Johnson
