Ledaren
Nr 3 juni 2003
Anno 1732, när Carl von Linné var endast 25 år gammal, företog han till häst och till fot och på uppdrag av Kongl. Vetenskapssocieteten en resa genom de svenska lappmarkerna. I sin skildring av resan, som påbörjades den 12 maj och avslutades den 10 oktober, berättar han inledningsvis om sin personliga utrustning. Den var synnerligen spartansk för en så lång och omfattande expedition och ger kanske ett nyttigt perspektiv på dagens utrustningslistor över alla de måste-prylar vi anser oss behöva för att klara en fiskevecka bortom civilisationen. Linné hade enligt egna anteckningar med sig följande:
En liten rock av västgötatyg, skinnbyxor, mössa av hampa och stövelhöga kängor. I en liten skinnväska fanns en skjorta och två par halv-ärmar (ungefär motsvarigheten till ett par "damasker", men för att täcka underarmarna) och två par nattkappor. Därtill hade han med sig skrivdon, måttstock, lupp och perspektiv (det vill säga handkikare), mygghuva, kam, en lång jaktkniv och en liten handbössa. Dessutom sina egna manuskript "Ornitologi" och "Flora Uplandica" samt "en hop inhäftat papper att lägga örter i".
För en halvårslång expedition i en på den tiden i det närmaste outforskad ödemark tycks det ha varit en tämligen modest packning. Vi kan knappast beskylla Linné för att ha varit prylfixerad...
Linnés utrustningslista kan kanske stå som en tankeväckande förebild för alla som nu håller på att packa inför det stundande fjällfisket och som konstaterar att ryggsäcken (som alltid) blir oroväckande tung av alla måste-prylar. Till enkelheten hos Linnés suveränt lätta packning ska vi kanske inte sträva. Men ändå -är allt verkligen nödvändigt att ha med? Eller kan kanske något få stanna hemma... ?
Någon har sagt att man inte bör äga fler saker än man kan ta med sig upp i en björk. Så långt vill jag inte gå - även om jag sympatiserar med tanken. Särskilt sett mot bakgrund av att också jag en gång i tiden led betänkligt av "prylsjuka" och bar omkring på grejor till ett antal som med lätthet kunde ha sysselsatt en åttaarmad bläckfisk på övertid. Men det är länge sedan nu...
För många år sedan mötte jag en äldre same vid Killingelinka vid Kaitumälven. Han hade varit ute flera dagar och hade alla sina grejor i en liten 'korvformad" väska, sammanhållen av ett rep och stor som en hoprullad regnrock, hängande diagonalt över ryggen på samma sätt som han brukade bära sin lasso. Några småsaker förvarade han också innanför kolten, som bildade en "påse" ovanför det åtdragna bältet. Sammanlagt torde hela hans utrustning inte ha vägt mer än kanske drygt tre kilo!
Idag lever vi i ett konsumtionssamhälle, där vi inte längre alltid äger våra ägodelar - utan de istället tenderar att äga oss. Vi konsumerar prylar och vi konsumerar resor som aldrig någon generation har kunnat göra före oss. Och hela tiden tycks vi tro att lyckan ligger i prylarna och att gräset är grönare ju längre bort vi reser.
Jag är kluven inför fenomenet. Visst är också jag präglad av konsumtionssamhället. Och visst tycker också jag om att resa. Men efter mitt livs verkliga långresa - drygt sextio varv runt solen - förändras kanske perspektivet. Med andra ord; åren har lärt mig att det till och med kan innebära mer frihet att färdas utan alltför mycket prylar och att upplevelsen kan vara väl så "grön" hemmavid...
Trevlig flugfiskesommar!
Gunnar Johnson
