Ledaren
Nr 4 oktober 2003
Min fru och jag bänkade oss förväntansfulla framför TV:n. Programtablån hade utlovat en sedan länge emotsedd flugfiskefilm från ett omtalat fiskevatten långt i norr. Men vi blev mer oroade än roade av vad vi fick se...
"Friluftsbingo", karaktäriserade min fru programmet och följde upp sin förundran över allt tjoande från de medverkande flugfiskarna med frågan:
"Måste de låta som ett gäng cowboys på personalfest?"
Programmet, som sändes för några år sedan, visade sig bilda skola och skapa trender. Allt fler fiskeprogram har vigts åt samma flamsighetens evangelium. Trenderna tycks nämligen idag ha samma karaktär som en flock ungstarar; alla flyger åt samma håll på samma gång och ändrar riktning när alla andra gör det.....
En gång i tiden - för inte alltför längesedan - var flugfisken natursport och det var en oskriven och självklar lag att sänka rösten för att störa så lite som möjligt ute i naturen. Men TV har stor genomslagskraft. Det betyder att fiskeprogrammens trender sprider sig vid våra vatten, där vi idag hör samma pubertala tjoande ackompanjera snart sagt varje krokad fisk. Det är naturligtvis inte fel att visa fångstglädje, men fenomenet tål att fundera över. Tjoandet är nämligen inte bara det synliga tecknet på en ny trend. Det visar samtidigt med all önskvärd tydlighet på en förändring i umgänget med naturen, där den senare börjar förvandlas till att enbart bli någon form av kuliss till den moderna entertaininent industrin.
Det är tydligt att min egen "gammaldags" grundsyn inte delas av alla nya utövare av vår sport. Men den delas av många. Om det vittnar reaktioner från ett oräkneligt antal läsare, som liksom jag inte vill se flugfisket förvandlas och förvanskas på detta sätt.
Fiskeprogrammen har också befäst andra trender med betydligt allvarligare konsekvenser. En sådan är att i tid och otid som ett självändamål - och därtill ibland tämligen klantigt - återutsätta all fångad fisk. Jag har i tidigare ledare berört hur det kan påverka den allmänna opinionens syn på oss flugfiskare. Men samtidigt är det en lömsk och på sikt farlig trend också för oss själva, eftersom det ger en bedräglig känsla av ansvarstagande i vårt fiske.
Återutsättningen fungerar nämligen lite på samma sätt som den med framgång lanserade sopsorteringen. Vi får en känsla av att vara "duktiga" genom att ta ansvaret för att sortera våra sopor. Men samtidigt får det oss att "sitta stilla i båten"; vi sorterar istället för att med kraft reagera mot onödiga förpackningar eller vansinniga transporter av varor härs och tvärs över långa sträckor. Det dövar samvetet men gör oss samtidigt medskyldiga till att ett föga miljöanpassat system kan fortleva.
På samma sätt tenderar återutsättningen att skapa en känsla av ansvarstagande hos den enskilde flugfiskaren. Man känner sig "duktig" -precis som när man sopsorterar - när man krokar loss och gör konstgjord andning på en fångad fisk. Catch and release har upphöjts till högsta trend, men samtidigt har det personliga engagemanget för de verkligt stora frågorna kommit i skymundan. Vart tog protesterna mot försurningen, älvutbyggnaden och drivgarnen vägen hos de mest renläriga? Återutsättningen ligger nära den enskilde flugfiskarens eget fiske och blir hans "alibi" att slippa engagera sig i andra och mer oöverskådliga frågor.
Jag är naturligtvis ingen motståndare till återutsättning av krokad fisk. I själva verket har jag öppet propagerat för det sedan flera årtionden - men då alltid mot fiskeribiologisk bakgrund - och aldrig någonsin under täckmantel av att vara den saliggörande fiskevårds metod som många hävdar idag.
I själva verket har jag under de senaste åren haft åtskilliga diskussioner med C&R frälsta flugfiskare som, visar det sig, inte ens vet att fiskar är växelvarma eller vad vattentemperaturen har för betydelse för en framgångsrik återutsättning. De talar om hotade fiskstammar, men kan inte avstå från att fiska på dem. Samtidigt som de öppet visar sitt förakt för flugfiskare som emellanåt behåller en fisk när förhållandena så medger. De framhåller sitt fiske som mer "etiskt", men vill inte vara med om någon fortsatt diskussion när jag lite provocerande frågar om de kan tänka sig avstå från en planerad resa till Nya Zeeland eller något annat drömfiskeland och vill egentligen inte veta vilka utsläpp de sanktionerar genom sin bokade flygbiljett.
Jag menar inte att de ska ha dåligt samvete. Men engagemanget kring fisket och fiskevården måste få sina rätta proportioner. Det går faktiskt att börja tänka själv istället för att endast haka på den senaste TV-trenden.
Gunnar Johnson
