Ledaren
Nr 5/6 december 2004
Drömfisken på gång!
Varför inte läsa en bok nu när mörkret tynger som mest - som omväxling till flugbinderiet och eventuella drömsurfandet bland internets alla flugfiskesajter? Jag menar, det börjar väl snart kännas litet invant och lätt tradigt att titta runt i cyberrymden, för dem som gör det ... förbaskat praktiskt om man vet vad man söker och vill uträtta, men annars är nog egentligen det ena mest likt det andra - även där.
Med att "läsa en bok" tänker jag närmast på klassisk flugfiskelitteratur. Visserligen är forntida böcker inte direkt några färgsprakande bildspel eller layoutmässiga bländverk som kan matcha dagens mediafyrverkerier. Men jag försäkrar att har man väl kommit några svartvita sidor in i den gammeldags blysatta och pregnanta textens innehåll framträder både färger och handling med fluoriscerande intensitet ... Och innehållet får guldglans eftersom där finns så mycken spännande kunskap att hämta även för dagens flugfiskare. Som ger ett bättre fiske!
Så är det väl litet generellt detta att man växer upp och blir allt kunnigare men först med en viss mognad inser att det finns nyttigheter att hitta även genom att blicka bakåt. Med den utgåva av FiN du håller i din hand återvänder vi till flugfiskets klassiska vatten och riktar blicken mot vad som fortfarande kan betraktas som Flugfiskets Mekka - nämligen kalkströmmarna i södra England.
Det finns förvisso nästan hur många vatten som helst där man (med fler hellre än färre pengar) kan fånga fler och fläskigare öringar än i dear old Hampshire. Vatten där du kan stå och dra och dra och dra och dra ... tills du tappat räkningen och/eller det nog egentligen inte är så kul längre. Inte engagerande för en tänkande själ därför att den inte förstått poängen med flugfisket, själva idén!
Men det är just idén om att hur fånga öring som the "old bunch" Dame Juliana, Cotton, Halford, Steward, Skues och Sawyer med flera så väl berättar om och som får människor likt George Edward Mackenzie Skues att de sista åren näst intill blind utöva flugfisket till the happy end. Inte så mycket flugmönster eller prylar utan själva tänket, förhållningssättet till det man gör. Det som är tidlöst.
Vi här i Norden har de senaste trettio åren frigjort oss från anglosaxiska dogmer och format vårt eget flugfiske utifrån våra egna förutsättningar. Så nu kan vi återvända till klassikerna med öppna ögon och dra våra egna strån till historiens stack.
Läs som sagt gärna en gammal bok eller två om du vill bli vassare såväl flugfiskare som livsnjutare.
Flugfisket i Norden innefattar i högsta grad även Island, med sitt sagolika fiske på öring och lax. Vi har mycket gemensamt utöver våra historiska släktband och nu knackar outtröttlige ordföranden för NASF (North Atlantic Salmon Fund), Orri Vigfússon, på hos sina grannar och påminner om att vi kan agera för atlantlaxens och vårt fiskes framtid. Inlösen av yrkesfisket på många håll har givit tydliga resultat i form av förbättrade uppgångar och säkert har vi här i Skandinavien också dragit nytta av den här internationella aktionen även om vissa hävdar att "vår" atlantlax inte har samma uppväxtområden som andras.
Norges många älvar bedöms av NASF som det betydelsefullaste området för atlantlaxen och är även den viktigaste platsen för Nordens flugfiskare med lax på önskelistan. Vare sig vi har Salmo salar på hemmaplan, i våra vatten, eller inte, är omsorgen om dess framtid också omsorgen om vårt eget fiskes framtid - ett gränslöst gemensamt ansvar.
Måhända är det en tillfällighet att laxfisket i Skandinavien haft en mager säsong samtidigt som Island i år upplevt raka motsatsen med rena rekordfisket. Ingen vet säkert. Nej ingen kan veta helt säkert om något alls när det handlar om lax, inte heller jag. Jag är dock säker på att sitta med armarna i kors och tycka si eller så sällan leder till nämnvärda förändringar.
Pilotprojektet med inlösen av yrkesfisket på lax i några områden i Norge riskerar att inte lyckas fullt ut därför att det kan upptäckas juridiska kryphål att kringgå slutna avtal och till viss del fortsätta kilnotsfisket, det är sant. Det är också sant att någon måste betala inlösen i slutändan.
Denna någon är i första hand fiskaren och i mellanledet fiskerättsägaren. Vi kan alltid ropa efter statens pengar och de borde rätteligen finnas med i bilden men vi kan inte förlita oss på dem. Det är på oss själva det hänger - rik som fattig. Tryggade bestånd med uppgångar i överflöd betyder möjlighet för många att fiska lax till rimligt pris, motsatsen innebär det omvända.
Personligen är jag beredd att, efter min ekonomiska förmåga, konkret stödja ett beundransvärt initiativ - även om detta skulle leda till endast en begränsad framgång. För berätta gärna hur det bättre alternativet ser ut ... någon?Thommy Gustavsson | Mosjö, 26 november
