Ledaren
Nr 1 februari 2005
Vad är ett spö värt - eller en vildlax?
Att gå tillbaka till flugfiskets klassiker för att repetera samlade erfarenheter och lära och jämföra med sådant tiden och utvecklingen fört med sig sedan deras dagar fram till där vi nu befinner oss är naturligt. Hjulet är onödigt att uppfinna på nytt samtidigt som det hela tiden går att utveckla och smörja för att rulla bättre.
Det ankommer på oss, som varje annan generation, att om och om igen göra detta. Men att göra detta utifrån flugfiskets fundamenta, ja hela sportfiskets (vilket hemskt gympaord) idé ... som ju är att på ett "sportsligt", inte nödvändigtvis optimalt effektivt vis, fånga fisk för nöjes skull och inte alltid som ett tillskott för hushållet.
Som i andra sammanhang kan klassiker, stora nyskapare, användas som slagträd för att ge tyngd åt egna uppfattningar, vilka ofta grundar sig på vördnad inför gamla sanningar och auktoriteter. Mänskligheten lider under massor av fundamentalistiska yttringar, det påminns vi om alltför väl var dag. Den otrygga individen söker sig till flocken som i sin tur klamrar sig fast vid idén och hävdar denna ibland ända in i absurdum. Ensam är sällan stark ... utan ofta bara osäker.
Återvänd till klassikerna, de är dessutom god litteratur - som jag skrev i förra ledaren. Back to basics eller ta sats från början, liksom. Där finns kunskap och levnadskonst att hämta om man läser, inte för att stolt kunna rapa upp citat utan mer, för att begripa innebörden bakom bokstäverna och mellan raderna. Vi vet oerhört mycket mer nu än då. Vi kan ta fram oändligt effektivare redskap nu än då. Och allt detta är nästan lika utmärkt som det är oundvikligt.
Samtidigt traskar evolutionen fram rätt så långsamt med öring och lax. Vi pysslar med nanoteknik och transplanterar organ mellan arter. De, öringen och laxen, är inte nämnvärt annorlunda nu än de var i flugfiskets barndom ... jag menar klyftigare och mer kapabla att matcha våra närmanden. Genom att sätta krokarna i vissa bitbenägna genbärare sorterar vi antagligen med tiden bort dessa. De som inte lär sig. Vad jag menar är att om vi vill kan vi förstås göra precis hur som helst för att fånga fisk. Kort sagt - vi väljer.
Några vänner hävdar att om Skues (kanske inte Halford) och Sawyer levt idag skulle de entusiastiskt anammat våra framsteg och tekniskt förfinade redskap för att bättre och enklare kunna fånga fisk.
Jag är inte lika övertygad om den saken. Visst är ett lätt och spänstigt spö i en trött gammal arm att föredra och visst vill man att linan inte skall behöva smörjas in med kletigt flott i tid och otid för att flyta några kast - men jag tror att den egentliga fixpunkten ligger i hur man försöker fånga fisken. Med vad väljer man själv, det må vara en gärdsgårdstör och klädlina eller det ultimata highmodulusspöt och superfluglinan som slinker iväg med noll motstånd.
Fortfarande är spöet ett flugspö och inte ett spinnspö och fortfarande är fluglinan en fluglina och inte en spinnlina med klump längst fram ... utrustning som lite lättköpt tar oss bort från det som är specifikt flugfiske.
I somras köpte några vänner en bambuslana på fyra och en halv meter, ungefär som en fjortonfotare, på byn för femtio norska kronor och lindade fast spöringar med grov bindtråd samt fäste rullen med två resoluta slangklämmor. Det var inte så svårt att hitta ryggraden i den krokiga pinnen. Man fick vrida spöet litet obekvämt för att kasta rätt och längden i kasten var nog några meter kortare än den blivit med vanliga kolfiberspöt. Tre, högst fyra, meter ... men med en mellanskillnad på så där tio tusen kronor jämfört med det dyraste bland gängets ordinarie spön.
Ändå kan jag inte tänka mig att gå med det tunga långspöt i bambu, om jag har ett val. Prisskillnaden är inte riktigt men nästan värd det, i längden. Det är ju heller inte i högsta eller lägsta möjliga kostnad för våra redskap som kriteriet för "god sport" ligger.
Man kan bli fundamentalist i båda riktningarna och båda är lika lite kul när de kräver trohet och förpliktigar. Flugfiske ska vara härligt besvärligt och fyllt med utmanande svårigheter och frustrerande situationer. Har vi råd får det gärna också kosta efter förmåga, om inte annat för att visa hur mycket vi är beredda offra för det vi så gärna sysslar med ...
I sammanhanget vill jag återkomma och påminna om det initiativ som tagits för att ge atlantlaxen en tryggad framtid i de norska älvarna i Trøndelag (Du kan gå in och stödja projektet på www.elvene.no). Själva grundtanken kring att trygga fiskbestånd som Orri Vigfússon formulerat - att det krävs ett överflöd, inte endast ett minimum - för att säkra sunda bestånds framtid gäller givetvis inte bara för laxen utan även för öring, harr och gädda ... Existensminimum duger inte att slå oss till ro med.
Allt oftare önskar jag att vi sportfiskare inte bara var så förbaskat fridfullt "kontemplativa" och lät oss behandlas som onyttiga ofarliga drönare av makthavare, utan konkret visade vad mångtalighet kan åstadkomma i en demokrati värd namnet.
Thommy Gustavsson | Mosjö, 25 januari
