Ledaren
Nr 5/6 december 2005
Fri, oberoende och med äkta flugfiske ...
Att göra tidning är speciellt. Att göra tidskrift är möjligen större än att göra tidning,enbart begreppet förpliktar. Ungefär som att flugfiska jämfört med att gå ut och meta mask. Men inget är förmer än det andra, båda har sina kvalitéer och är på sina sätt behövliga. FiN är en tidskrift.
Att göra flugfisketidskrift liknar inget annat.
Snart har det gått två år sedan jag slog mig ned i redaktörsstolen för Flugfiske i Norden. Man brukar efter en tid, i ett läge som nu, säga att det har varit underbart och jättebra. Det har det också. Mestadels. Men samtidigt ett uppdrag som slukat en med hull och hår.
Det har under de här snart två åren kommit synpunkter från tre gamla trogna läsare (varav en är en nära vän) att inget, säger inget, får ändras vad gäller FiN och att man är oroade över den förändring som nu, med mitt inträde, har skett. Man bör här inse att det handlar om flugfiskares välvilliga omsorg om det unika projektet FiN, som startades på sjuttiotalet.
Många yngre vet inte mycket om den tiden, då FiN var det nav hela det nordiska flugfisket skapade en egen identitet och självkänsla kring. Vi formade vårt eget flugfiske utifrån våra egna nordiska förutsättningar och rabblade inte längre okritiskt gamla anglosaxiska evangelier. Idag återvänder vi gärna till det brittiska och amerikanska flugfiskets storheter och tar del av allt värdefullt dessa givit oss. Men vi gör det som jämlikar, inte okritiska efterapare. Ger och tar och framför allt - i denna globaliseringens tid - utbyter.
Det har även kommit några hundra besked, skriftligen och muntligen men mest via mejl, att man gillar den lilla "förändringen" jag är skyldig till. Från skilda ålderskategorier av läsare. En del är säkert att se som vanliga artigheter, men merparten får nog ändå lite tas på orden och utvärderas därefter, som en grund för fortsatt agerande. Så låt mig beskriva lite hur jag ser på saken.
FiN ska inte vara en dagslända, en tidning man slänger i papperskorgen efter läsning, och det har tidskriften levt upp till genom att vi nu går in på den 28:e årgången. Tidskriften skall, som hittills, vara värd att samla på, vilket vi förstår att flertalet läsare gör. Men den ska inte vara fullt så stillsam som en bok, utan tillåta sig mer av kreativitet till innehåll och form.
Det är med tidskriften som med flugfisket. Man ska vara rädd om innehållet och formen, om själva kärnan - den egna profilen i FiN:s fall - men får därför inte vara rädd för att våga förändra och anpassa och vara vaken för att föra det goda framåt. I längre perspektiv sett, inte bli stående och trampa på samma fläck, utan dra sitt strå till flugfiskets stack.
FiN ska fortsatt ha en egen tydlig profil. Inte nödvändigtvis helt och fullt följa den trend från sjuttiotalet, som utgjort ansiktet hittills. Men heller inte bara ha en form som snitsats till utifrån dagens rådande trend. Hellre en profil med rostskydd, så att säga. "Karossen" ska hålla åtminstone tolv år, som på en kvalitetsbil. Man kan också karaktärisera det som kvalitet med lite tidlös prägel. Därmed ska FiN inte vara räddhågset konservativ eller ängsligt flockstereotyp.
FiN ska vara värd sina läsare och läsarna ha stor delaktighet i vad FiN blir i text och bild. Interagera heter det med ett modernt ordval. Genom sin unika trespråkighet gör FiN det lättare för oss att samspråka och få ut mer av vårt gränslösa nordiska flugfiske.
FiN har råd att ägna intresse åt mer än bara hur dra maximalt och störst fisk. Det ska inte alltid stirra upp ett par stora ögon från någon jättefisk när man plockar upp FiN ur brevlådans mörker.
FiN är för mig ingen privatsak. Det ska egentligen inte behöva påpekas, men det innebär att jag givetvis även publicerar artiklar med innehåll, åsikter eller beskrivningar, som jag inte alltid sympatiserar eller instämmer med. Så var det sagt.
När jag monterade innehållsförteckningen till detta numret (Jo, jag är faktiskt också den som tillverkar tidskriften fram till tryck) hade jag svårt att få plats med alla artikeltitlarna, trots att vi i detta numret har en med verkligt fascinerande långläsning om legenden ... , Carsten Lorange, som upptar hela tio sidor. Det säger en del.
FiN existerar med stadig kurs trots alla odds och marknadsmässiga förutsättningar. En förlagschef kommenterade vår tidskrift med att den här är ju inte möjlig (med tanke på så liten andel annonser och så hög kvalitet), och en känd flugfiskecelebritet i USA reagerade vid mitt besök där med att vilja medarbeta.
FiN är möjlig tack vare nordiska och andra medarbetares och framför allt läsares intresse och engagemang.
FiN har ingen Bonnier eller Schibstedt eller ... med multum kapital i ryggen. Något tuffare än Flugfiske i Norden går nog inte att hitta på tidskriftmarknaden.
Thommy Gustavsson | Mosjö, 25 november
