Ledaren
Nr 1 februari 2006
Åter igen, en bekant doft av bambu
Vi kommer i en framtid att fiska med spön tillverkade av material vi idag inte har en susning om. Spön som i många avseenden kommer att vara helt överlägsna sina föregångare, och vi kommer samtidigt ändå åter att fyllas med entusiasm gränsande till kärlek inför ett av de äldsta materialen: Tonkinbambun.
Om och om igen, verkar det som.
Jag fick i julklapp en liten bok, "Fishing Bamboo"", som skrevs för några år sedan av amerikanen John Gierach. Den har undertiteln "One Mans Love Affair with Bamboo Fly Rods". Det är ingen teknisk fackbok utan en opretentiös och underhållande text av en flugfiskare som gillar att bruka splitcanespön, men som inte pluggat in sig i ämnet mer än efter behag.
Det är lite lustigt och motsägelsefullt, detta att amerikaner med sin korta historia och sin pragmatiska hållning till det mesta i tillvaron, i vissa avseenden konservativt klamrar sig fast vid det förgångna och tryggt bekanta. Inom flugfisket är de faktiskt ofta mer traditionsförvaltande än det gamla brittiska imperiets reservoarfiskande kollegor.
Kolfiber eller grafit härskar idag, och det tycker jag är begripligt och sunt motiverat. Ingen vill väl tillbaka till tiden när folk kämpade sig genom laxfiskepassen, styrkeproven, med långa tunga splitcanespön och silkelinor, som sjönk just som flytförmågan behövdes som bäst. Inte om man är gammal nog att i praktiken ha fått känna på det, och konstaterat hur romantikens fernissa krackelerat inför en påtaglig axelvärk.
Det är i sammanhanget högst intressant att notera hur vissa spön i de senaste högteknologiska material nu gives den gamla klassiska caneaktion, som begreppet "parabolisk" innebär. Vi är ju vana vid att för varje ny säsong presenteras nya spöserier med allt extremare klipp. Det där långsamma men topptunga slaget, som efter att kasthanden stannat, kommer efter och slungar ut linkroppen med eftertryck - nu genom en klinga av konstmaterial - är något nytt. Man får bromsa upp lite och låta tafsen rulla över, och så nätt, efter transporten, precist sätta ned den lilla flugan.
Det är en rörelse hos klingan man hinner uppleva, och nästan begripa, till skillnad från de ultralätta spön som har ett oerhört klipp, nästan bortom mänsklig uppfattningsförmåga. Något bara händer - och så är flugan en sjuhelsickes massa meter bort. Eller åtminstone två tre, jämfört med om kastet hade gjorts med splitcanespö.
En modern spötekniker svarade på min förfrågan om jag kunde vässa min kastförmåga, att de lite äldre uvar som är splitcanevana är svårast att lära om, de är alltför belastade. Har de spjälkade bambufibrernas sega svajningar i ryggmärgen, liksom.
Flugfisket kommer från Europa, men vad gäller splitcanespöets tradition och försköning så ligger vi nog i lä för släktingarna på andra sidan Atlanten.
Jag väljer det som för stunden känns bäst och har störst nöjesfaktor. Har inte svurit vare sig bambu eller grafit trohet. Mitt eget fiske utövar jag med bambuspön i händerna lite oftare än jag greppar grafitstänger. Jag tycker bambun har lite mer överseende med mina slarv och knäcker färre tafsspetsar, medan kolfibern raskar iväg tafs och fluga lite längre där det eventuellt behövs. Konstmaterialen är nästan aldrig sämre än bambun, men ändå ...
Lars-Åke Olsson ger oss i detta nummer intressant läsning om bambuspön. Nestorn inom spökonstruktion och kunnande om kastteknik, Gunnar Rask Nielsen, lär oss att plocka fram den överraskande prestanda som i vissa fall döljs i spön som ställts undan i garderoben. I hans artikel finns tips som sparar in prenumerationen på FiN flera gånger om.
Nya trender som är intressantare än på länge verkar vara på gång: Konstruktörerna av spön av konstmaterial plockar upp aktioner som är typiska för bambuspön och de senare, vill jag tro, upplever en ny renässans. Doft och känsla tycks ha fått företräde, eller åtminstone jämställs med, krass effektivitet igen.
Thommy Gustavsson | Mosjö, 27 januari
