Ledaren
Nr 3 juni 2006
Priset på malm, el, bensin ... och levande vatten
Att det i Sverige snart hålls val kan inte ha gått någon svensk medborgare förbi. Och snart heller ingen annan nordbo, om nyhetsrapporteringe när lika intensiv hos våra kära grannar som i redaktörens hemland. Det dukas nu i vanlig ordning upp mer och mer fläsk, allt eftersom den stora dagen närmar sig. En del är antagligen "inte ens vatten värt", som det heter, men tiden just innan ett val finns faktiskt möjlighet att frågor lyssnas till och krav kanske begrundas.
I utbudet på årets valbord ligger lockbiten "sänkta elkostnader" (från ett svindlande högt prisläge), och lite mindre dyrt underhåll av våra garnityr att tugga det valfläsket med. Med ett skenande pris på el växer intresset för våra strömmande vatten som kraftresurs och som källa till intäkter för bland andra staten. Även de småströmvatten som tidigare porlat fritt och varit relativt ostörda som värdefulla refuger i ekosystemen, får nu strålkastarljuset riktat på sig och omvärderas på ett snävt och kortsiktigt sätt. Hot om sönder exploatering och nedsläckning av även dem som fungerande livsmiljöer tornar upp sig. I våras kom en del "provskott" från politikerhåll om att vi snabbt måste ha fram mer el genom att nyttja även bäckar små. Detta på grund av högkonjunkturen, men i motiveringen lades stor vikt vid sårbarheten för allmänheten, att vi skulle riskera att få frysa annars.
Att välja kan vara besvärligt eftersom det inte alltid är lätt att urskilja innehållet hos sådant man väljer mellan. Saker och budskap är bevars inte alltid vad de vid första anblick synes vara. I politik och andra sammanhang presenteras sällan en försämring som en försämring utan kläs omsorgsfullt i ljus och positiv språkdräkt. I Sverige är vi exempelvis bekanta med begreppet "grön el" (el från vattenkraft) som en gång lanserades som näst intill ett slags hälsokost för miljön, men som i själva verket är nattsvart för naturens blodomlopp: det fria strömmande vattnet, som är en grundförutsättning för så mycket liv och för människors livskvalité
Det vore inte konstruktivt att trotsigt köra huvudet i sanden och förneka att strömmande vatten till viss del också behöver användas för kraftändamål, bara för att vår intressegrupp vill njuta dessa för vårt höga nöje, flugfiskets skull. Så är heller inte attityden hos merparten flugfiskare eller sportfiskare, vad jag förstått. Istället är det nog så att alltför få av oss lägger något engagemang alls kring att värna våra levande vatten, vare sig med tid eller pengar. Bekvämlighet tycks vara viktigare - och hur skulle man ha råd att avstå lite tid eller en hel hundring på att skydda våra (fiske)vatten, när bilen behöver tvättas och man har utlägg för nya redskap och fiskeresor på åtskilliga tusen kronor? Priset på bensinen som ska till för att ta oss till vattnen har ju också rakat i höjden.
Naturtillgångar som olja och malm har nu fått en explosiv efterfrågan i takt med att en stor del av världens tillverkningsindustri förlagts till Kina och Indien, där produktionsmedel och produktionskostnader för tillfället är lägst. Koncentrationen dit kan ge en välbehövlig standardhöjning för en stor del av befolkningen i den delen av världen, som naturligtvis inte vill ha det sämre än vii väst, och som i sin tur efterfrågar mer produkter. Den växande internationella efterfrågan på råvaror som metaller sätter så snurr på letandet efter fyndigheter även hos oss, på andra sidan klotet. Det i sin tur ger ny livskraft åt den så kallade avfolkningsbygd i Norden som länge fått hanka sig fram på diverse mer eller tyvärr ofta mindre bärkraftiga turistprojekt, utöver att vara snålbetald leverantör av naturresurser. Det är glädjande.
Alla inser att denna nyexploatering samtidigt innebär risker, inte minst att våra levande vatten felutnyttjas på ett ogenomtänkt vis. Nu behövs mer el och en betydande del av denna el tas från älvarna, så kommer det nog att vara under överskådlig tid.
Skräckexemplen med reservoarer i monsterformat och halvmilslånga torrlagda fåror nedanför borde dock kunna vara historia vid det här laget. Med de sanslöst stora vinster kraftbolagen gör borde satsningar främst göras på skonsam utveckling av befintliga anläggningar. Om det ändå behövs nya anläggningar bör dessa byggas så att de inte skapar proppar i vattenomloppet. Väl fungerande vandringsvägar för djur och växter borde vara ett krav vid exploatering av strömvatten, stort som litet. Kan man spränga imponerande tunnelverk för att leda vattengenom turbiner kan man också spränga och bygga utmärkta fåror för att kringleda vatten. Sådant görs sedan länge, men den biten kan utvecklas och behöver satsas seriöst på, inte som små kosmetiska inslag utan rejält.
Är då kraftbolagen per definition miljöbovar i avsaknad av moral och samvete? Självklart inte, de består av kunnigt folk som utför uppdrag efter direktiv - och skulle med en klokare målstyrning, inkluderad ansvar för att hålla vatten levande, fullgöra även det på ett effektivt vis. Befintliga byggen bör utnyttjas, byggas om och de skadligaste anläggningarna tas bort. Vattenmiljön behöver plåstras med fungerande omlöp och framför allt måste ytterlig varsamhet iakttas vid varje eventuell ny exploatering.
Thommy Gustavsson | Mosjö 14 maj
