Ledaren
Nr 4 oktober 2006
Kanske de sista vadarstövlarna?
Det blev nog en läcka på dina vadarstövlar..., stammade ynglingen fram medan vi packade för hemfärd från ån. Han hade i brist på egna stövlar (ägde bara helvadare själv och hade knappt hört talas om vadarstövlar) fått låna mina. Dessa var sladdriga och snurrade nästan runt på foten, och smått hopplösa att utan hjälp dra av sig. Flopp!
En "läcka" var alls ingen överdrift. Den satt på skaftet, just ovanför där stöveln börjar och i själva verket var hålet av den storleken att man kunde köra ut foten genom det. Undrar vad grabben haft för sig?
- Går nog inte att laga så bra. Släng dem i soptunnan, konstaterade jag.
Jag hade letat febrilt sista veckan innan avfärd till ån efter ett par nya vadarstövlar eftersom jag inte var nöjd med de ovan nämnda. Utan framgång. Det var nätt och jämt att sporthandlaren ens erbjöd sig att försöka beställa hem något par. Han trodde nämligen att det kanske inte längre alls gick att få tag på sådana, och gestikulerade inbjudande mot den ansenliga del av butiksytan som draperats med andasvadare. De hängde där på rad, slappa, som vore det efter en rejäl föreställning på galgbacken.
Apropå hänga har grannfrun vid ett tillfälle blivit förskräckt av mina pustevadare, där de hängde ned från carportens balk. Övre delen doldes av taket och hon hade trott att jag haft riktigt dåligt fiske och tröttnat slutgiltigt. Och visst har även jag avverkat ett halvdussin vadarbyxor av den välsignade sorten.
Ett tidens tecken, tänkte jag. Du frågar efter så - dant som är passé. Du har nått dit nu - håller på att bli en lite gnäll-omodern gubbe. Tycker att bara sånīt du och din generation gillat och gillar ska vara det enda rätta.
Nåväl, man får finna sig. Kanske tänka om. Ett sista eftersök via Bolin, som från sin mobiltelefon året runt täcker större delen av flugfiskesverige, gav inga stövlar i sikte. Han rapporterade även från råvaru - fronten att gummi blivit en bristvara och att stövlar därför inte längre var vettiga grejor. Det blev till att välja ur befintligt sortiment och leta kompromisser.
Och se där - där fanns ju byxor vars linning inte satt vid armhålorna utan midjan - och de såg ju galanta ut i finbyxefärgat beige. Fast det är ju klart att så ljusa brallor blir ju lätt fläckar på, om man spiller ...
Så långt så väl. Men så till haken - skorna. Syftet var ju att ersätta vadarstövlar som går att vandra runt i terrängen med, att rulla upp och ned skaften på efter behag, förflytta sig flera kilometer i. Vadar dojor med filtsula funkar ju gott så länge man rör sig i vattnet men är mindre lämpade att halka runt i ex empel - vis blött gräs med.
Även den detaljen har förutsetts av marknaden. Finns det behov eller efterfrågan som är stor nog, så kommer önskade prylar att tillverkas och tillhandahållas. Alltså hade handlaren ett par skor med en specialsula, som ger lika bra fäste på land som vid vadning - och dessutom inte bär med sig eventuell smitta mellan olika vattendrag, som ju blöt filt kan göra.
Utfallet av den nya ben- och fotbeklädnaden blev övervägande positivt, mina tvivel till trots. Skorna är dock på tok för tunga, med tanke på att jag ibland brukar fjällvandra några mil i vadarstövlar. En annan sak jag har svårt för är detta snörande som ska till, jämfört med stövlar som bara är att hoppa i och ur. I vinter åker sax och skarvningsmaterial fram. Det blir en dyr historia emedan stadiga stövlar ska köpas in, för att skarvas på byxorna. Men jag blir inte längre blöt i baken när jag slår mig ned en regnig dag.
Största omställningen med den nya beklädnaden ligger nog ändå på identitetsplanet. Självbilden förändras. Från att ha varit en smygande och hukande skaftuppdragare har känslan av att vara en amfibie tagit över. Det känns som att jag har närmat mig öringen på ett plan som kanske är diskutabelt. Möjligen har jag skaffat mig (ännu) en unfair fördel med vår underbara tekniks hjälp?
Thommy Gustavsson | Mosjö 1 september
