Ledaren
Nr 5/6 december 2006
Ursäkta, kan jag fiska lite närmare ...
"Ursäkta, har du något emot om jag fiskar ett stycke närmare dig? Det är en öring som rör sig här längs strömkanten och vakar lite smått här och där. Verkar vara en kläckning på gång." Jag blev lite överrumplad inför frågan eftersom mannen rörde sig gott och väl femtio meter nedströms och fiskade nog så försiktigt. Jag hade knappt mer än lagt märke till att någon fanns där.
"The Corner" är en fisksäker plats och följaktligen väl frekventerad. Den som har tålamod att vänta och observera, innan fluglinan läggs ut, får ofta lön för sin självkontroll. Det är en sådan plats i strömmen där driftande ytföda sveper in, samtidigt som den grunda bottnen i sig härbärgerar massor med ätbarheter för vuxna öringar. Eftersom där är grunt är fisken på sin vakt mot fiskande och hela tiden beredd till flykt ut mot tryggare djup i strömfåran.
- Nae ... nej inte alls, svarade jag lätt bortkommen inför visad hänsyn. - Var så god!
Fiskarna plockade då och då små åsländor i knappt synbara vak. Så fångades min blick av ett större föremål som kom driftande just som jag hade anpassat mig till situation en med minifluga och riktigt tunn tafsspets.
Blurp! Gräshoppan försvann i en stor och ljudlig virvel. Kvickt tafflade jag upp en gulgrön imitation ur flugasken, ett smärre modellbygge på en tians streamerkrok, och snabbkopplade till nollfjortonspetsen. Ingen bra matchning fluga-tafs precis. Öringen tog flugan, men längre ned i driften än jag väntat mig. Lyftet för ett nytt kast var redan ansatt och flugan drogs bort innan fiskkäkarna hunnit slutas.
- Okoncentrerat av mig! Borta i tankar kring det där om att iaktta hänsyn vid fiskevattnet och glad åt tecken på att sportsmannainställningen ännu lever, trots att vi lever i en tid med ökande krav på direkta mätbara resultat och aggressiv ta-för-dig-attityd.
Jag tänkte även tillbaka på ett tillfälle av motsatt slag: Det var sensommar och pool 17 i ett känt skandinaviskt laxvatten, vid mitten av 90-talet.
Eftermiddagen tonade mot kväll och fisket borde nå sin topp om ett par timmar. Trots att det varit solblank eftermiddag vadade och fiskade många hela tiden i den breda grunda poolen. Vattenföringen var låg och temperaturen hög. Många lekparkerade laxar vältrade utmanande i ytan.
Jag hade tidigare gjort
några släng men vilade en bit upp i grässlänten i väntan på att
andra skulle fiska förbi. Så uppstod en glugg mellan fiskande. Ingen ny
spö-svingare på väg från uppströms och den som passerat var nyss utom
kastavstånd. Jag reste mig och stegade ned i vattenbrynet. Repade av lite
lina och ...
Plums, plums!
Fem meter framför mig och tio bakom hoppade nästan samtidigt två nya fiskare i under högljutt samspråk. Jag blev först mållös och när jag just valt ut några kryddstarka ord, brakade det loss ordentligt. Talangen en dryg spölängd nedströms vispade det varma vattnet med otaliga mellankast i sitt idoga underhandsbestyr och esset bakom lyckades med sina kast nästan få topplocket på en mitt i ån pråmande fiskare att fara i luften. Ett gräl på olika språk och dialekter bröt loss. Man kan beskriva scenen som ... färgstark. Laxar rullade och hoppade, allt fler vadade runt i poolen - jag tror siffran 17 i poolnamnet var lika med antalet fiskande som var igång där - och som kastade allt mer frenetiskt. En del på varandra. Själv var jag inklämd mellan två brutaldängare med mord i blick.
Jag klev ur. Packade och åkte 45 mil hem.
Innan hade jag ställt mig frågan: Vilken härlig å och vilka fantastiska fiskar - men, är detta verkligen kul?
Finns något tråkigare att säga än "att det var bättre förr", även om man ibland tycker så? Flugfiskets då höga anseende berodde nog till väsentlig del på att man hävdade hänsyn gentemot medfiskande systrar och bröder. Det i dag lite dammbemängda begreppet gentlemanna skap ingick med självklarhet i bilden. Allt för ofta i vår tid upplever fler än jag att goda fisketillfällen ger upphov till rusning á la utförsäljningsrea eller salg som det heter på norska.
Så låt inte stor lax eller fin öring locka oss att kasta hyfs över bord. Särskilt laxen får oss allt för ofta att tappa sans och förnuft. Det verkar som vissa är beredda att sälja sin heder inför utsikten att skörda maxi malt. Men den eventuella fångsten som gjorts genom att man betett sig mer eller mindre sniket kan mista en hel del av sitt värde. Förutsatt förstås att man har ett samvete.
Visst kan väl delar av den gamla flugfiskekulturens vett och etikett te sig mossiga i dag, men kasta inte ut barnet med badvattnet. Så många fler skrivna regler vill vi nog inte ha - men en hel del oskrivna sådana tycker jag är välkomna (tillbaka).
Thommy Gustavsson | Mosjö i december
